Livskvalitet som pensionär i Europa View RSS

Att söka medborgarskap i Frankrike 29 Nov 2019 1:35 AM (5 years ago)

”Härmed återkallar jag min ansökan om franskt medborgarskap”. Så lyder översättningen av det kortfattade brev som vi, var för sig, skickade till Prefekturen i Montpellier nyligen – två och ett halvt år efter det vi skickat in alla handlingar om att bli franska medborgare.

I Sverige diskuteras då och då vilka krav som skall gälla för att få svenskt medborgarskap. Några politiker har under åren framfört förslag på olika krav som att kunna tala svenska hjälpligt, att kunna försörja sig och att ha elementära kunskaper om svenska regler och svensk kultur. Sådana förslag har oftast gett upphov till anklagelser att de har varit populistiska och att ”man fiskar i grumligt vatten”. Jag skall som jämförelse berätta hur det är att söka medborgarskap i Frankrike.

Efter att ha haft Frankrike som vårt andra hem och ägt fastighet i 25 år, varav vi de senaste tretton åren varit permanent boende i landet och helt utskrivna från Sverige tyckte vi att vi av sentimentala skäl skulle vilja ha även ett franskt medborgarskap vid sidan av det svenska. Vi beslutade således i början av 2017 att skicka in en ansökan, vilket resulterade i en resa som vi aldrig kunde ha föreställt oss.

Inledningsvis fick vi ett paket från prefekturen med blanketter vi skulle fylla i samt ett fint utformat häfte som tog upp fakta om Frankrike som vi skulle kunna vid den intervju som ingår i proceduren. De uppgifter vi behövde lämna visade sig vara mycket omfattande.

Förutom uppgifter om vår försörjning krävdes en mängd persondata från oss båda. Det gällde våra barn och våra föräldrar där även moderns flicknamn skulle anges. Givetvis avkrävdes vi uppgifter om äktenskap, såväl nuvarande som tidigare, samt vidimerade intyg om vigsel och eventuella skilsmässor.

Alla anställningar och eventuella organiserade studier, samt examina efter arton års ålder skulle uppges och vad gäller arbetsgivare skulle anställningens varaktighet anges. Likaså skulle man ange samtliga mantalsskrivningsorter man haft under vuxen ålder, med adresser angivna. I dessa fall krävdes dock inte intyg. Givetvis krävdes utdrag ur straffregistret – såvida man inte varit skriven i Frankrike under minst tio år.

Kommentar: I Frankrike har varje familj en Familjebok där alla händelser nedtecknas och som gäller som officiellt dokument. Dessa böcker sparas från tidigare generationer och utgör värdehandlingar. Uppgifter om föräldrars födelsenamn är det sätt man kan identifiera personers historia i avsaknad av personnummer och uppgifter om boende och anställningar är mest till för att se om det förekommer oförklarliga tidsluckor under livet där man exempelvis kan ha avtjänat fängelsestraff eller liknande.

Det svåraste visade sig emellertid vara att bevisa att vi faktiskt var födda. I Sverige får man ju inget födelsebevis och vi har inga familjeböcker. Den enda dokumentation som finns ligger i Skatteverkets dator och där kan man begära ett utdrag. Detta dokument är mycket prosaiskt och uppfyller näppeligen de franska myndigheternas krav på ett födelsebevis och saknar därför betydelse. Efter att ha skickat in 600 gram handlingar kom de således tillbaka. Det hör till saken att alla dessa handlingar var tvungna att översättas av en auktoriserad översättare, vilket vi givetvis även gjort med ”födelsebeviset” från Skattemyndigheten.

För att få hjälp och råd vände vi oss till Svenska Ambassaden i Paris där man var mycket hjälpsamma och författade ett brev på franska att datautskriften från Skattemyndigheten var ett födelsebevis, varefter man satte dit sin officiella stämpel. Detta hjälpte föga. Efter noggrann läsning av skälen till att vi återigen fick tillbaka hela vår lunta med handlingar undersökte vi ordet ”apostille” som nämndes och förstod att apostille är en legaliseringsprocedur som gör att alla officiella dokument från alla EU-länder skall godkännas i samtliga andra länder. Sådan stämpel fås hos Notarius Publicus och kosta 600 kronor per dokument. Nu funkade allt och det var bara att vänta. Som kuriosa kan nämnas att det inte är någon enkel process att få fram officiella dokument om familjehändelser i Sverige där tingsrätt, församlingar och Riksarkivet kan komma ifråga. Som släktforskare klarade jag det dock. Den specialintresserade kan läsa här.

Två år senare hör vi av myndigheterna och blir kallade till en intervju. Vi hade i vår enfald trott att bedömningen av en EU-medborgare skulle vara lite enklare än för någon med ursprung utanför EU, men icke så. Vi hade även trott att vi skulle bedömas som ett par (anknytning som det heter) men så är inte fallet. Ett av kraven för att godkännas är kunskap i franska språket, ett annat är kunskap om franskt liv, fransk kultur, historia och regelverk, vilket skall framgå vid intervjun. Min fru talar flytande franska och jag kan klara mig att tala om alldagliga saker samt läser franska hyfsat bra. På grund av en hörselskada så har jag emellertid svårt att uppfatta allt man säger, vilket inte bara gäller franska för övrigt, men är naturligtvis svårare på ett språk jag behärskar sämre. Jag hade litat till att min fru skulle hjälpa mig med detta, men så blev det inte så jag insåg att jag knappast skulle kunna klara de språkliga kraven. Ofta är ju inte språkkraven något problem eftersom en stor grupp av de som söker medborgarskap just i Frankrike kommer från tidigare franska kolonier och har franska som första- eller andraspråk. Problemet uppstår emellertid för övriga EU-medborgare där bristande kunskap i franska språket ofta blir ett hinder.

Kommentar: För personer som inte är pensionärer krävs ett intyg på genomgången utbildning eller en skriftlig test. Vår översättare som är dansk-fransk och är auktoriserad tolk från skandinaviska till franska för domstolarna i Montpellier avkrävdes intyg om genomgången kurs trots att han var auktoriserad som tolk av samma prefektur som avkrävde intyget.

Handläggaren var emellertid tillmötesgående och gick med på att jag skulle få frågorna i skriftlig form under samtalets gång varför vi såg fram emot intervjun. I mellantiden träffade vi emellertid engelska bekanta som just genomgått sin intervju, vilket förskräckte oss båda på grund av sitt innehåll.

De berättade att hustrun ganska omgående fått beskedet att hon inte kunde få medborgarskap på grund av bristande språkkunskaper. Hennes man däremot skulle granskas närmare och besked skulle ges inom sex månader till ett år. Avgörandet berodde på hur han klarat av att visa att han assimilerats i Frankrike.

De hade avkrävts omfattande och detaljerade frågor om Frankrike, som att namnge franska filosofer och redogöra för deras tankar eller namnge en fransk konung och vad han främst var känd för, samt flera andra ämnen, som gemene man knappast är insatta i. Frågorna om fransk kultur och samhälle genereras slumpvis ur en databas så varje person får inte samma frågor utan de kan variera ganska mycket. Vidare fick våra vänner frågor om vilka TV-program de ser på och vilken fransk mat de lagar i hemmet. Alla svar nedtecknades ord för ord och skulle utgöra underlag för eventuellt godkännande.

Kommentar: När vi berättade för franska vänner om detta såg de mycket besvärade ut och erkände att de inte skulle klara någon av de frågor om landet som vi relaterade. I och för sig så lagar vi mycket franska mat och ser nästan bara på fransk TV och kan nämna och diskutera såväl franska filosofer som kungar, men vi stördes av det orimliga i situationen. Vi har ändå bott helt eller delvis i landet i 25 år och betalat skatt och försörjt oss själva. Vi blev särskilt störda av de mycket personliga frågorna om privatlivet och såg dessa som integritetskränkande. Speciellt som de nedtecknades ordagrant och utgjorde underlag för beslut.

För att göra en jämförelse mellan Sverige och Frankrike så tar enbart handläggningen av ett medborgarskapsärende nästan lika lång tid som det i vissa extrema fall tar i Sverige att få medborgarskap efter ankomst. Undersökning av ens historia och vandel, samt kraven på kunskap, anpassning till landets kultur och förmåga att försörja sig skiljer sig avsevärt mellan länderna. De utgör två extremer när det gäller krav.

”I Sverige tar vi i hand” 21 Apr 2019 4:19 AM (6 years ago)

Alla känner säkert till rubriken som ett av de många oförglömliga uttalanden som svenska folkets store ledare och tänkare gett landet. Det har ju blivit några för eftervärlden att begrunda vid det här laget. Alla levererade med den mästrande ton som inte ligger långt efter min gamle rektor Ludwigo Hagwaldos – men han hade mer humor.

Att jag kommer att tänka på det beror på att jag läste dagens intervju med Cecilia Wikström i Expressen. Hon berättar där att hon varit en nagel i ögat länge på sina svenska partikamrater för att vara alltför europeisk. Hon har nämligen bland annat pussat på kind när hon mött dem – något som man för övrigt gör i de flesta europeiska kretsar. ”I Sverige hälsar man med en kram”, fick hon höra.

Så – hur är det nu då? Hälsar man genom att skaka hand eller med en kram i Sverige. Eller är det också en viktig vänster-högerfråga?

Som så ofta vandrar mina tankar tillbaka till mina rötter i Bergslagen där den största synd man kan ertappas med är ”att göra sig märkvärdig”. Min far var kommunens ledande politiker och naturligtvis som skogsarbetare också S-politiker. I hans plikter ingick bland annat att å kommunens vägnar uppvakta alla bankdirektörer och andra betydande potentater när de hade jämna födelsedagar. Han skämtade då om alla tanter som han förväntades krama och i vissa fall även luftpussa på kind, vilket för honom var väldigt främmande och just ”att göra sig märkvärdig”. Det var klart en klassfråga på den tiden huruvida men skakade hand eller kramades. Jag har en känsla av att det fortfarande är både en klassfråga och en fråga om stad och land i vissa kretsar i Sverige.

Efter att ha bott 12 år i Frankrike nu så har jag viss erfarenhet av hur man hälsar artigt i olika kulturer i Europa och det är inte helt okomplicerat. Speciellt inte vid möten mellan kulturer. Bara det naturliga franska kindpussandet är en konst att förstå. Skall man pussa två, tre eller till och med fyra gånger och vilken sida skall man börja på? Man får göra olika med olika personer beroende på varifrån de kommer i landet och vilken relation man har till dem och gå på känsla och observera de små variationerna i kroppsspråk. Det där löser sig med tiden. Då är det svårare att veta hur man gör när man möter svenskar och andra nationaliteter i Frankrike eller när man är på besök i Sverige. Det är lätt att man automatiskt faller in i det man gjort i över ett decennium och då kan det bli tokigt.

De flesta utlänningar i Frankrike tar gärna till sig det franska sättet att hälsa med förtjusning så det är inget problem – det är bara att pussa på. Däremot är det känsligare svenskar emellan när man möter dem i Frankrike. Där förväntas man ibland att använda den svenska modellen, men eftersom de man möter utomlands ofta är lite mer ”sofistikerade” så blir det kramar som gäller – inte handskakning. Det kan uppstå viss villrådighet ibland.

Då är det betydligt känsligare när man besöker sina hemtrakter. Risken att ”göra sig märkvärdig” är överhängande. Det blir att välja mellan kram och handhälsning, beroende på relationen till personen i fråga. Lite samma som valet mellan handskakning och pussande i Frankrike. Inte ens där pussar man en okänd person – det krävs en viss grad av närhet åtminstone under en trevlig middag.

Som jag ser det finns det bara ett vettigt sätt att förhålla sig till detta problem. Man tar seden dit man kommer så riskerar man varken att vara oartig eller ”göra sig märkvärdig”. Om man i främmande kulturer inte vet vad som är vanligt får man vara observant på den andre och härma efter. Oftast funkar det eftersom man i många länder inser att folk från andra kulturer inte kan uppföra sig. Men - ibland kan ju sättet att hälsa ha djupare ideologiska eller religiösa innebörder och då får man passa sig så man inte nedvärderar eller förolämpar den andre. Men även där finns situationer där det, av egna moraliska principer, finns anledning att göra undantag. Det får bli en bedömningsfråga.

Vi har uppmanat våra närmaste vänner i Frankrike att säga du med skiftande framgång. Ofta är det i sin ordning och betraktas positivt, men i några fall är det svårare. En vän och granne är helt tillfreds med att vi säger Du till henne men kan inte förmå sig till att göra det tillbaka. Två andra grannfruar förbjuder oss att säga Madame – de känner sig så gamla då. De vill bli tilltalade med förnamn, vilket normalt är ganska familjärt och en heder mot oss.

Vi äldre minns kanske när statsrådet Ulla Lindström vägrade att göra en underdånig hovnigning för drottning Elisabeth, vilket fick många att endera respektera henne eller avsky henne. Aktuella frågor i Sverige är vägran att ta kvinnor i hand av religiösa skäl eller journalister som säger Du till den svenske kungen i TV, på samma sätt som till alla andra intervjuobjekt, eller svenska feministiska ministrar som täcker sitt hår vid möten med fundamentalistiska patriarkala regimer utomlands.

Så enkelt var det Stefan!

Samhällskontrakt och dess förändring 17 Feb 2019 3:16 AM (6 years ago)

Mellan 2002 och 2007 arbetade jag delar av min tid i Hong Kong. Det som var så chockerande för en svensk var den mängd av tiggare som man fann på stadens gator. Samtidigt läste man om den stora hemlöshet och trångboddhet som fanns i staden och till följd av det var det ganska vanligt med uteliggare.

Jag fick ofta frågan hur det var i Sverige med hemlösa och med tiggare. Nu hände detta sig på den tiden när sådant inte förekom, eller åtminstone var väldigt ovanligt, i Sverige, vilket naturligtvis väckte viss nyfikenhet hos mina vänner i Hong Kong. Jag försökte förklara detta så gott jag kunde.

Jag berättade att man i Sverige hade ett solidariskt system av socialt omhändertagande – det man idag kallar samhällskontrakt – som gjorde att ingen skulle behöva tigga eller ens vara i behov av välgörenhet. Att det till och med var en vanlig åsikt bland människor och bland de organisationer som företräder svaga grupper att välgörenhet var förnedrande. Att det var samhällets skyldighet att ta hand om alla medborgare på ett sätt så att de kunde ha ett med andra likvärdigt liv. Denna inställning var mycket svårt för mina vänner i Hong Kong att förstå – dvs. att det skulle vara förnedrande att stödet till de sämre lottade skulle vara beroende av enskildas välvilja.

Angående hemlöshet var mina kunskaper små, men jag trodde mig veta att det inte var särskilt vanligt, men att det fanns grupper som föredrog att leva primitiv hellre än att ta hjälp av samhället.

Vari består då den stora skillnaden? Varför är det så vanligt med tiggare på Hong Kongs gator? Varför ger Hong Kongborna så villigt till dessa tiggare?

Den huvudsakliga orsaken är att det inte finns något solidariskt samhällskontrakt. Att få ett barn som av någon orsak inte kan bidra till familjen eller ens försörja sig själv är en katastrof. Att råka ut för en sjukdom eller skada som får samma följder är likaså en katastrof. Samhället ger inget stöd i sådana situationer. Den enda ”hjälp” som kan fås i sådana situationer är den organiserade brottsligheten – triaderna - som helt kontrollerar tiggeriverksamheten på gatorna. Att lämna över sitt barn eller sin handikappade familjemedlem till triaderna garanterar åtminstone att denne får tak över huvudet och mat för dagen. Motprestationen är att personen körs ut till anvisad plats varje dag för att tigga ihop pengar till ”sina välgörare”. Triaderna ”äger” platserna i staden där de placerar ut tiggare och konkurrerande fristående tiggare tolereras inte.

Varje medborgare i Hong Kong är medvetna om detta, men inser också att det är det enda som står till buds för dessa människor, förutom några religiösa hjälporganisationer. Man ger således villigt allmosor eftersom det är nödvändigt för tiggaren att vara lönsam. Ofta får man ett klistermärke i gengäld att sätta på rockslaget. Vid vissa religiösa högtider är det speciellt viktigt att man har ett sådant märke som visar att man tar sitt ansvar mot sina medmänniskor.

Nu finns det en annan, religiös, drivkraft för att detta system skall fungera också. Det finns en stark tro inom de flesta asiatiska trosriktningar att man kommer till saligheten – vad den nu kallas inom den tro man omfattar – genom att ge allmosor eller ge stöd åt en behövande människa. Man kan således säga att tiggarna fyller en funktion genom att vara objekt för den enskilda människans välgörenhet och belöningen för sin godhet får man i evigheten. Den direkta belöningen för den goda gärningen är ofta ett välsignande ord som tack.

Kanske man kan kalla även det system man praktiserar i Hong Kong för ett slags informellt samhällskontrakt. Man kan hur som helst konstatera att det skett ett paradigmskifte i Sverige på bara ett decennium i dessa frågor och vissa likheter med Hong Kong kan skönjas.

Arkitektens dilemma och bristande självinsikt 19 Dec 2018 3:58 AM (6 years ago)

Johan Hakelius skriver i Expressen den 15 december 2018 följande:

” Kort sagt, arkitekter – jo, jag generaliserar – tycker av princip inte om något som normala människor gärna vill bo i. De gillar istället det storskaligt, historielöst brutala.

Antagligen är det alldeles ärligt känt. Arkitekter har helt enkelt utbildat sig till en viss smak. Ungefär som folk som lärt sig att äta surströmming, trots att det förstås är mot allt förnuft.”

Efter fyrtio aktiva år i arkitektkulturen och därav trettio som utbildare av arkitekter kan jag inte annat än erkänna att han till viss del har rätt, men ändå förenklar problemet. Det finns många, mycket djupare, dimensioner i varför förhållandet mellan arkitekter och de som lever i deras miljöer har blivit så problematisk.

Jag känner igen mig från mitt första år på arkitektskolan när jag fick lära mig av med alla de estetiska värderingar jag skaffat mig under min uppväxt i en liten by i Bergslagen. Nu gällde stadens och modernismens formideal och logik. Den naturliga koppling mellan insida och utsida, mellan byggnad och sammanhang, samt det som skulle äga rum och rummets estetik, som jag såg som självklara, måste ifrågasättas för att skapa stor arkitektur.

Jag känner också igen mig i de äldre kollegor som anförtrodde mig att de gånger vanligt folk hade hyllat deras verk så kände de att de misslyckats och skapat något banalt.

Jag känner också igen den kände kollegan som på min sommarort i Frankrike uttryckte sin avsky för det hemska hotell han bodde på med familjen. Visserligen var läget superbt, utsikten grandios, rummen fina, servicen utmärkt och köket av yppersta klass, men ……fasaaderna!!!

Så visst ligger det något i att estetiken är inlärd, men å andra sidan så har exempelvis Chalmers arkitektursektion varit ledande i landet vad gäller utbildning i arkitekturhistoria sedan ”urminnes tider” och varit banerförare för bevarande och anpassning av den byggda miljön sedan tidigt 70-tal. Och inte hjälpte det så väldigt mycket.

En analogi

Eftersom jag numera bor i Frankrike så är det naturligt för mig att dra paralleller till ett annat yrke i skärningspunkten mellan det sinnliga och det pragmatiska – nämligen de som arbetar med mat och vin.

Inom dessa yrken talar man mycket om harmoni, ”marriage” och balans, samtidigt som man eftersträvar intensitet, koncentration, överraskning och kreativitet. En mycket svår uppgift som ges i kocktävlingar kallas ”revisité”, vilket innebär att man utgår från en klassisk maträtt och gör om denna med bevarande av de grundläggande ingredienserna och smakerna, men ger det en helt ny gestalt – ibland till och med gör en ”trompe l'œil”, dvs. får det att se ut som något annat. För att lyckas måste domarna emellertid omedelbart känna igen det man utgår från. Jag jämför detta med att skapa ett nytt byggnadsverk i en känd och etablerad miljö.

När man komponerar en måltid från den första lilla smakbiten, som skall aktivera smaklökarna och ögat, via förrätten, fiskrätten, kötträtten, osten och desserten så eftersträvas en balans mellan harmoni och överraskning. Mellan att smakerna skall giftas ihop, men ändå ha intensitet och vara omväxlande. För att inte övergången mellan fisk och kött skall upplevas alltför abrupt och utmanande för smaksinnena lägger man ofta in en övergång – en ”troe normande” eller ”pouce bouche” – som skall nollställa smaksinnena för att möta de nya upplevelserna. Att sedan välja viner till allt detta är grannlaga uppgift som kräver känsla. Det allt överskuggande för denna yrkeskår är emellertid att gästen skall njuta med alla sina sinnen. En måltid på en restaurang som förtjänat en eller flera stjärnor i Guide Michelin kan närmast upplevas som en konsert eller en teaterföreställning där många sinnen är med. Den kock som inte lyckas tillfredsställa kunden får avveckla sin verksamhet och får vara glad om han får anställning med att vända hamburgare i ett gatukök. Han får definitivt inte något erkännande och beundran av sina kollegor. Undantaget en viss skandinavisk restaurang där man kan få kunderna att betala för levande svartmyror på halmbädd.

Jag lyssnade till den dessertkock som fått till uppgift att utforma desserten till Nobelbanketten. Hans uppgift var att göra något eget som samtidigt harmonierade med det man serverat tidigare under middagen. Att både utgöra en minnesvärd avslutning, utgöra avrundning av måltiden och underordna sig helheten. Jag tänkte ironiskt att om han varit arkitekt så hade han troligen gjort något så uppseendeväckande så att alla närvarande glömt allt de ätit innan och bara skulle minnas just hans bidrag.

Min tolkning av problemet

Ett avgörande problem bland många arkitekter är deras definition av vem de ritar byggnaderna för – vem som är kund. Ett annat problem är branschens struktur och design/byggprocessen tidsflöde som gör att det inte förekommer någon omedelbar koppling mellan de som använder byggnaderna – konsumenterna - och de som ritar dem. Åtminstone inte i ett läge där det går att påverka det. Om detta har jag skrivit på annan plats och tänker inte ta upp tid med det här. Sammanfattningsvis är dock problemet följande:

- Den man ser som kund är inte den som måste nyttja byggnaden

- Den som man ser som kund har helt andra mål än den som nyttjar miljön.

- Man framställer sina verk i ett exemplar och kan således inte straffas på samma sätt som den som designar bilar, telefoner eller annat om det blir fel. Gör en produktdesigner något som inte gillas av konsumenten blir designern utan jobb och företaget lider ekonomisk skada.

- När konsumenten inser vartåt det barkar är det för sent att påverka

Bristande professionalitet

En profession definieras utifrån några kriterier:

- Professionen behärskar ett område som är alltför komplicerat för att gemene man skall kunna förstå det fullt ut. Den professionelle tolkar således kunskapen för allmänheten.

- Professionen skall därför alltid sätta intresset hos allmänheten före sina egna och professionens intressen.

- I de fall det uppstår en fortlöpande diskrepans avseende resultatets utfall mellan allmänheten och professionen så faller professionen i vanrykte.

Detta är orsaken till vad vi ser idag i de olika protester i samhället mot arkitekters verk. Professioner som själva söker åtgärda detta genom etiska regler är exempelvis läkare och jurister, men också mindre statustyngda yrkesgrupper. När arkitekter idag talar om professionell etik så rör det oftast relationen till kollegor och relationen till designobjektet. Det senare är ju ett estetiskt förhållningssätt snarare än etiskt.

Bristande civilkurage

Även om många arkitekter idag säkerligen ser att den kritik som framförs mot mycket av det som ritas är befogad så saknas ofta modet att gå emot kollegornas värderingar om vad som är god arkitektur. Grupptrycket är för starkt. Var och en som känner branschen vet vad som händer den arkitekt som i en befintlig miljö skulle föreslå en byggnad som underordnar sig det befintliga även om det skulle utgöra ett ödmjukt nyskapande i stil med vad kockar kallar ”revisité”. Troligen skulle kollegorna håna den arkitekten med alla till buds stående professionella invektiv. Om byggnaden dessutom blev prisat av vanligt folk skulle det vara den definitiva spiken i den arkitektens kista. Det kan väl tilläggas att det finns flera studier som visar att arkitekter främst ritar för sina kollegor.

Den grandiosa självbilden

Eftersom många arkitekter främst ser sig som stora konstnärer, snarare än den som utformar ett verk som människor skall leva med och i, så har man ofta anammat den grandiosa självbilden som en del fria konstnärer omfattar, snarare än den mer ödmjuka synen på sin profession som den som designar bruksföremål har. Min gamle lärare Elias Cornell lärde mig att arkitektur skiljer sig från fri skapande konst i så motto att människor tvingas ta verken i besittning under lång tid.

Resultatet av denna grandiosa självbild och längtan efter kollegornas beundran gör att alltför många arkitekter känner att de måste sträva efter att åstadkomma odödliga verk – eller åtminstone något som publiceras i deras facktidning - i varje situation. Att underordna sig situationen, helheten och användandet ses som en missad möjlighet, kanske ett nederlag och alltid ett bevis på konstnärlig oförmåga.

Visst är det förekomsten av denna grandiosa självbild i kombination med stor skicklighet som hos några få gjort att vi fått många av historiens stora och odödliga byggnadsverk, så det skall man inte förringa, men när jag ser hur tidigare elever med ganska begränsad talang skräpar ned fina befintliga miljöer med dessa försök till mästerverk blir jag beklämd. Att det sedan samtidigt väcker ilska hos medborgarna och blir belönat av kollegorna gör mig inte gladare.

Att det är svårt att ändra på detta beror delvis på att professorer till arkitektskolorna ofta rekryteras bland praktiker, utan akademisk och pedagogisk meritering, som gjort sig kända för att rita spektakulära verk i kårens estetiska anda och begränsar sina råd till det de själva gillar och behärskar. Samtidigt skall sägas att det finns exempel på praktiker som haft sådan distans till sitt eget skapande att de varit mycket inspirerande lärare för en yngre generation.

Om jag skall återvända till analogin med mat så måste inte alla se sig som Michelinkockar. Det krävs oftast bara god, vällagad och näringsriktig mat till bra pris i en trevlig miljö och ett gott bemötande på kvarterskrogen för att man skall bidra till andra människors livskvalitet.

Bristande förmåga

De flesta yrken – konstnärliga eller ej – bygger på en lång historia av ackumulerad kunskap. De riktigt skickliga kan utnyttja gamla tekniker, metoder och stilar för att utifrån detta skapa nytolkningar, för att dramatiskt avvika eller anpassa sina verk till det som passar i situationen. I det avseendet får arkitektutbildningen ta på sig ett ansvar. Jag påstår att ytterst få arkitekter idag skulle kunna återskapa historiska exempel och vet tillräckligt mycket om vare sig tekniker eller formspråk för att ta med detta i sin repertoar när man ritar något nytt i befintlig miljö. Den dystra sanningen är att man ritar det man kan rita och om man gör något som ingen annan gjort eller kan föreställa sig så finns det heller inget att jämföra med eller möjlighet att kritisera det man gjort.

Lekmännens okunskap

Jag fick lära mig mycket tidigt i utbildningen att arkitektens unika förmåga är att

”Förstå kunden behov och önskningar bättre än kunden själv”.

Det tog några år innan jag insåg hur oerhört förmätet och arrogant detta är, men jag tror att de flesta arkitekter fortfarande omfattar denna uppfattning. Att vanligt folk är okunniga om arkitektur och till och med har dålig smak är en ganska vanlig uppfattning bland många inom yrket och skälet till att man inte behöver bry sig om de protester som folk har mot det man producerar.

Ett annat – närmast ett axiom – bland arkitekter är ”att man har helhetssyn på de problem man tar sig an”. Jag har ju haft förmånen att arbeta tillsammans med många yrkesgrupper från tekniker till beteendevetare och samhällsvetare och just denna självuppfattning hos arkitekter är den som väcker mest löje.

Jag ansåg mig behöva ägna detta en analys i min doktorsavhandling och insåg att det just är den bristande helhetsuppfattningen som gör att man har denna självbild. Om man verkligen hade en vidare syn på verkligheten så skulle man kunna passa in sitt eget begränsade, men förvissa betydelsefulla och ibland kompletterande, perspektiv i det större perspektivet. Nu tror man att det egna perspektivet är helheten.

Man kan bara fundera över vilket annat yrke som kan hålla sig med en sådan inställning till sin egen insats och till konsumenterna av sina tjänster. Visst – fria konstnärer kan göra det om de uppnått sådan skicklighet och berömmelse att de kan leva på stipendier, konstnärslön och liknande eller skapar verk som åtminstone några konsumenten betalar bra för.

Extremismen nu och då – en delvis ironisk betraktelse 9 Aug 2018 12:45 PM (6 years ago)

En aktiv valarbetare för V och FB-vän postade ett intressant dokument på Facebook. Det var utdrag ur NMR:s partiprogram från 1997. Eftersom jag befann mig mitt i diskussionens öga i skiftet mellan 60-tal och 70-tal så kunde jag inte annat än känna igen många av de mål som vänstern hade med sitt idealsamhälle. Utifrån detta vill jag kommentera NMR:s politiska mål och jämföra med de tankar som då fanns bland de som ville skapa ett nytt idealsamhälle, med vad man ser som diametralt motsatta förtecken, 20 år tidigare.

NMR: Demokratin skall avskaffas och ersättas med ett elitistiskt styre med starka ledare på toppen. Folket får välja lokala representanter till parlamentet. Partier avskaffas.

Kommentar: Detta överensstämmer väl med de mål som grupper till vänster om Socialdemokraterna hade på den tiden. Att proletariatet måste ledas av en upplyst elit var man överens om och att det var i folkets intresse att inte andra partier fanns än det som representerade proletariatets intressen. Denna princip praktiserades också i alla länder där proletariatets diktatur genomförts.

NMR: Medborgarskapet i Sverige baseras på rasbiologi.

Kommentar: Medborgarskapet och rättigheter baseras på klasstillhörighet. Man hade ingen uttalad tanke om raser eftersom Sverige då var ett mycket homogent land men dock praktiserade flera länder där revolutionen genomförts inlåsning av personer som inte ansågs tjäna proletariatets intressen. Dit hörde sexuellt avvikande, mentalt sjuka samt personer med avvikande åsikter, vilket i sig ansågs vara bevis på en psykiatrisk diagnos.

NMR: Ett statligt institut skall inrättas i syfte att ”rasbedöma” hela befolkningen.

Kommentar: Motsvarigheten till detta var den kontinuerliga klassanalysen och klasskampen, som skulle ske på alla nivåer och som syftade till att i detalj bestämma vilka åsikter, personer och handlingar som ansågs vara godkända respektive icke önskvärda.
Ibland tog övningarna sig komiska uttryck i Sverige, som när man lade ned mycket arbeta på en klassanalys av acceptabelt ”rödtjut” att dricka. Jag tror att det bara blev algeriskt rödvin som blev godkänt. På mitt universitet upprättade också KPML(r) en dödslista över de som skulle likvideras när revolutionen kom.

NMR: Man är emot EU och vill i stället ena Norden till en stat.

Kommentar: Även yttersta vänstern var motståndare till vad man menar var imperialistiska internationella samarbeten som EU och globaliseringssträvaden, men var på den tiden anhängare av en Proletariatets International.

NMR: Det skall bara finnas en bank - en statskontrollerad centralbank.

Kommentar: Där gick vänstern betydligt längre och förespråkade planekonomi där allt företagande skulle ägas av staten.

NMR: Medierna förbjuds om de har fel ägare eller rapporterar på ett sätt som faller utanför ramen för NMR:s idealsamhälle. Dagens journalistkår skall rensas upp och ställas inför rätta.

Kommentar: Detta behövde inte ens sägas utan var en självklarhet för att skydda det proletära samhället mot kapitalistiska och imperialistiska influenser. Speciellt Bonnierfamiljen ansågs vara fel ägare av medier och Wallenbergfamiljen fel över huvud taget. I det fallet skulle säkert NMR och den tidens revolutionärer ha en del att prata om.

NMR: Man ser helst att vanligt folk flyttar ut på landsbygden och ägnar sig åt egen odling.

Kommentar: Detta var en av grundbultarna i ordförande Maos ”Kulturrevolution”, samt i ”Det stora steget”, som var beundrad i vida kretsar. Det var också på den tiden det var medvetet att tillhöra ”gröna vågen”.

NMR. De stora städerna bör främst vara hemvist för eliten och handeln.

Kommentar: I de flesta kommunistiska länder var det självklart att partieliten hade speciella förmåner och det praktiseras fortfarande i länder som Kuba, Vietnam och Nordkorea.

NMR: Skolan skall inte bara utbilda utan även fostra barn i ”folkgemenskapstanken”.

Kommentar: Detta var en grundbult även i den extrema vänstern ideologi och kallades ideologisk fostran och fostran till medvetenhet och det främst för barn.

NMR: Kvinnornas viktigaste uppdrag skall vara att ta hand om barnen.

Kommentar: Här var vänstern oenig, men de mest hårdföra inom KPML(r) hade en liknande syn på kvinnors roll.

MNR: Så länge hbtq-personer ”inte manifesterar sin avvikande läggning” så skall de inte kriminaliseras. Att över huvud taget visa att man är homosexuell i det offentliga rummet skall dock vara olagligt.

Kommentar: Det här var inte en fråga som diskuterades i Sverige under 60- och 70-talet. Dock kunde man se att de flesta länder där proletariatets revolution genomförts hade en inställning lika hård, om inte hårdare än NMR.

MNR: Dödsstraff införs för brott som avses allvarlig, ”folkfientlig”, verksamhet.

Kommentar: Även här var åsikterna delade inom vänstern, men de mest hårdföra var inte främmande ens för ståndrätt.

MNR: Medborgarna får tycka och tänka vad de vill så länge man inte bedriver ”folkfientlig verksamhet”. Folkfientlighet innefattar i princip allt som går emot NMR:s ideal.

Kommentar: Detta skulle kunna vara ett citat ur valfri vänsterrörelses program vid tiden, men med något annorlunda begrepp. Man gick emellertid längre och hade ambitioner även att kontrollera tankarna hos människor. Exempelvis skulle ”medvetenhet” och ”klassmedvetenhet” vara en bidragande faktor vid tillsättning av alla positioner i samhället. Där beundrade man återigen ordförande Mao för hans klarsynthet. Även den mest hårdföra regimen på det här området – Pol Pot - hade många anhängare och där var en individ misstänkt tills denne kunde bevisa motsatsen.


Jag kunde inte motstå denna lilla lek med tankar från olika tider eftersom säkert många yngre inte har en aning om de tankar som frodades bland deras jämnåriga vid den tiden. Ett annat skäl är att en stor del av de som ”stred på barrikaderna” och omfattade dessa åsikter på den tiden nu har högt betrodda och inflytelserika positioner i samhället, företag, förvaltning och på våra universitet.

Om det är en lugnande eller skrämmande insikt vet jag inte.


För de intresserade kan jag nämna de vanligaste grupperna till vänster om S på 70-talet.

VPK – Vänsterpartiet Kommunisterna. Senare namnändrat till Vänsterpartiet. Vänparti till sovjetkommunismen på den tiden.
SPK – Sveriges Kommunistiska Parti. En fraktion mer draget mot Maoism på den tiden.
APK – Arbetarpartiet Kommunisterna. Ett närmast stalinistiskt parti med kärnan i Göteborg.
KPML – Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna, som splittrades i
KPML(s) – som var huvudfåran och
KPML(r) – som var de riktiga hårdingarna

FK – Förbundet Kommunist. ”Trottar” allmänt kallade. Ett trotskistiskt parti, med intellektuella förtecken, som var föraktat av alla andra och som skulle avrättas med ishacka så snart man gripit makten.
Vissa partier var mycket lokala företeelser så om man fanns i Stockholm under den här tiden fanns det säkert andra grupperingar att välja på.

De mest avskydda var emellertid socialdemokrater som hade gått utanför sin klass och utbildat sig eller valt elityrken. De var farliga eftersom de var smittade med de revisionistiska och korporativa tankegångarna om samverkan mellan klasser.

Däremot romantiserade man de proletärer som visste sin plats och insåg att de behövde ledas av en upplyst elit. Vänstermodet på den tiden innebar att man klädde ut sig till fattig proletär, men givetvis färgmatchat och i kläder köpta i dyra designbutiker. Bara ”såssar” tog på sig hela och rena kläder från KappAhl och hade vit skjorta och slips på 1:a Maj.

Den hjärtlösa godheten 20 Feb 2018 2:19 AM (7 years ago)

Fattigdom, förföljelse och krig gör att allt fler människor söker sig till andra länder för att slippa undan det som gjorde livet outhärdligt i deras hemländer. Sverige har fått ett ryckte om sig att vara en plats där man kan få skydd mot förföljelse, leva ett drägligt liv och slippa oprovocerat eller organiserat våld från enskilda, ligor eller andra klaner. Precis det man flytt från.
Det blev inte så för alla.

Jag blev lärd under min uppväxt att man skall värna om de utsatta, motverka orättvisor och man skall använda sitt sunda förnuft och ifrågasätta det ”alla tycker” även om det är den egna gruppen som tycker så. Jag har vidare fått lära mig att söka fakta och kunskap och inte acceptera religiösa eller ideologiskt präglade föreställningar och intolerans. Det är utifrån detta jag en gång trodde samhällets utveckling skulle utvecklas.
Det blev inte riktigt så.

Kvinnor från patriarkala länder där de betraktats som klanens tillgångar och bytesobjekt och förvägrats många självklara rättigheter har kommit till Sverige för att undslippa detta. De har flytt från könsstympning, barnäktenskap och förbud att välja livsbana och enkla saker som hur man klär sig och vem man vill umgås med.
Till sin förtvivlan inser de att samma problem följt efter dem till det nya landet – landet som är känt för sin jämställdhet och feministiska utrikespolitik.

Modiga representanter för dessa kvinnor som Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh och Nalin Pekgul och många andra har försökt fästa uppmärksamhet på detta och därför engagerat sig i vänstern, eftersom det är där de förväntat sig solidaritet med de svaga och utsatta. Åtminstone var det så de betraktade vänsterideologi sedan tidigare.
Det blev inte riktigt så.

I stället har de blivit hånade av sina egna partikamrater, beskyllda för att ha dolda hemska åsikter och har på allehanda sätt motarbetats. Även inom den svenska feministiska rörelsen har de rönt samma bemötande. Ledande personer inom hjälporganisationer, medierna, politiken och kulturlivet har påstått att deras berättelser om hederskultur och hedersvåld är vandringssägner jämställt med ”råttan i pizzan”.
Idag vet vi bättre.

Det har kommit många romer till Sverige från främst forna östländer. I ett Europa med fri rörlighet har de sett Sverige som ett rikt land där tiggeri skulle kunna vara en framkomlig verksamhet. Några har kommit på eget initiativ, men på samma sätt som när det gäller prostitution har många lurats av hänsynslösa landsmän till Sverige i hopp om arbete och möjlighet att försörja sig och kanske skicka pengar till familjen i hemlandet. När de kommit hit har de med olika metoder insett att de kommit att leva under slavliknande förhållanden och tvingats att tigga eller prostituera sig för att sedan lämna pengarna till sina ”beskyddare”.
Det var inte så de tänkt sig det.

Genom hot mot dem personligen eller mot familjen i hemlandet har de tvingats till tystnad. Några få har tagit mod till sig och berättat för hjälparbetare. Några empatiska och modiga hjälparbetare har berättat och slagit larm om detta utnyttjande av de svagaste i samhället. Man ville på så sätt göra samhället uppmärksam på hur dessa människor utnyttjas.
Det lyckades inte så bra.

I stället har de få som vågat berätta och de hjälparbetare som fört deras talan blivit ifrågasatta som rasister, hjärtlösa personer och egoistiska snåljåpar. Återigen har samma ledande personer som företrätt överhetens bild av verkligheten dragit fram den användbara ”råttan i pizzan”. Deras rop på hjälp fick inget resultat.
Vi vet bättre nu.

Många av de personer som flytt sitt land har flytt våld, kriminalitet, rättslöshet och ett icke existerande civilt samhälle. I Sverige var de övertygade om att de skulle finna den trygghet för sig själva och sina barn som de saknade. Där skulle de kunna utöva sitt yrke och bygga en trygg framtid.
Det blev inte så för alla.

I stället upplever de hur en liten minoritet av deras grannar bildar mer eller mindre organiserade ligor, bedriver beskyddarverksamhet, utöver gängrelaterat och allmänt våld, säljer droger och ställer upp egna regler – ibland religiösa – för hur majoriteten skall leva. Dessa ligor använder grovt våld och skadegörelse mot samhälleliga funktioner och sina egna grannar. Man ser hur barnen redan i låg ålder ansluter sig till dessa kriminella gäng och hur de på grund av sin låga ålder och därmed straffrihet ofta tvingas utföra grova brott för ligorna. Detta sker samtidigt som brottsligheten och våldet minskar hos den välmenande majoritetsbefolkningen.

Statistiskt vet vi att detta händer just nu och att det är redan de svagaste som lider mest av detta. Det är därför obegripligt med vilket syfte, som samma maktbeskyddande människor som förnekat hederskultur och organiserat utnyttjande av tiggare nu lika frenetiskt söker bevisa att Sverige är tryggare än någonsin och våldet mindre än det någonsin varit. Underligt nog verkar många goda människor tro på detta i sina trygga boendemiljöer, men frågan är hur man övertygar de som bor i de utsatta områdena och dagligen upplever något annat. Det är svårt att förklara för dem att de har fel och bara försöker svartmåla sin egen situation och sina grannar.
Snart vet vi alla även hur detta förhåller sig.

Jag tänker inte ens försöka förstå varför godheten har blivit så hjärtlös. Jag kan bara konstatera att de politiska tankefigurer som en gång värnade om de svaga, ifrågasatte och granskade överheten och var religionskritiska nu har bytt ståndpunkt och i stället förminskar de svagas egna berättelser och upplevelser, försvarar systemets och överhetens bild med emfas och värnar om religionernas rätt att påverka och styra det offentliga rummet och livet.

Eftersom en del anser att detta skifte beror på den överdrivna fokuseringen på Sverigedemokraterna har jag lånat vinjettbilden av Max Gustafsson. Jag vill emellertid inte tro att man så lättvindigt förändrar hela sin värderingsgrund på bekostnad av samhällets svagaste av partitaktiska skäl. Jag lutar mer åt att den del av den totalitära vänstervarianten, som anser att det krävs en stark och upplyst elit för att styra och vägleda de okunniga massorna, har kommit upp till ytan.

Ingvar Kamprad är död 30 Jan 2018 11:05 AM (7 years ago)

Ingvar Kamprad är död. Detta har föranlett många vänstermänniskor och mediepersoner att i glädjeyra dansa på hans grav. Bortsett från att jag tycker att det är osmakligt, vem det nu hade varit, så har jag inte sett några särskilt kunniga och nyanserat underbyggda motiv till denna eufori över att en gammal man har gått ur tiden. Det verkar som om det mest handlar om ren elakhet och ideologisk nitälskan över att en ”kapitalist” gått ur tiden.

Jag vill inte påstå att jag har alla nyanser klart för mig när det gäller Ingvar Kamprads liv, men jag har ändå växt upp med hans livsverk och tagit del av mycket som skrivits – positivt och negativt – under åren. Jag kan konstatera att mycket har varit både felaktigt och okunnigt.

Redan på sextiotalet fick jag en kluven bild av IKEA och dess grundare. Som del av 68-vänstern fick man lära sig att han automatiskt var en ruskig kapitalist, samtidigt som de flesta av hans belackare hade sina hem möblerade med hans produkter i den mån de inte möblerade sina hem med rena containerfynd, drickebackar eller plankor på tegelstenar.

Här några av det som legat honom till last genom åren och hur jag minns det.

Det första man fick lära sig som arkitektstudent var att han stal designidéer från andra.

Troligen emanerar detta från en stol som såldes i ett antal versioner av olika företag under före-IKEA-tid. Ingvar Kamprad lät även han göra en modifierad kopia av denna populära stol och sålde den för ett mycket lägre pris. Han hade nämligen irriterat sig på att många möbler inte var tillgängliga för gemene man och ville visa att de var överprissatta. När oberoende tester sedermera gjordes av de versioner av stolen som fanns på marknaden så visade det sig att Ingvar Kamprads stol, inte bara var billigast, den hade dessutom en bättre kvalitet än konkurrenternas.

Under åren kom IKEA att göra egna versioner av många dyra designprodukter och sälja till ett pris långt under originalen. Nu finns det strikta regler för stöld av andras idéer, men det är svårt att påvisa vad som är en stöld och vad som är en version av samma idé. Huruvida IKEA har blivit fällda i något upphovsrättsmål känner jag inte till, men med tanke på hur påpassade de varit i Sverige av medierna så borde jag veta det om så varit fallet.

Man kan emellertid konstatera att de produkter och idéer som under de senare decennierna stulits från IKEA av konkurrenter är otaliga och dyker ständigt upp på marknaden.

I detta sammanhang kan man också konstatera att IKEA under senare år har varit drömjobbet för designstudenter överallt i världen. En popularitet som bara kan jämföras med Google, Facebook, Microsoft och Apple för unga studenter inom andra områden. En orsak till detta är nog att vägen från idé till marknad varit kort och att de unga formgivarna får uppträda med sina bylines och fotografier tillsammans med produkterna på varuhusen.

IKEA har dålig kvalitet och dålig design hävdar många, som ändå köper möblerna i smyg.

Att Göteborgs-Postens designexpert – Boel Ulfsdotter - i nyligen påstod att IKEA inte haft någon betydelse för svensk design är i bästa fall okunnigt. Hon tycker Bruno Mattsson var bättre!! Det är väl samma typ av inställning som gör att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpris och att en del ser ned på de som inte har råd att kosta på sig en Château Petrus på fredagskvällen utan nöjer sig med ett hundrakronors rödtjut från Spanien.

Något av det mest typiskt svenska är svensk köksforskning och köksdesign. Den framtvingades av feminister under tidigt 1900-tal eftersom de ville uppgradera kvinnans hemarbete till att vara ett professionellt arbete med bra ergonomiska och tekniska förutsättningar. Den som har rest i världen och tittat in i ett normalkök varhelst man vill utanför Sverige vet att den svenska köksstandarden är unik. Denna var ganska okänt utanför landet ända tills IKEA började marknadsföra kök till rimligt pris enligt senaste svenska forskningsrön. Man kan konstatera att det finns en definitiv före-och-efter-IKEA-effekt där företaget etablerat sig.

Jag intresserar mig mycket för hantverk och vet att många professionella snickare, som gör skräddarsydda kök åt kunder, faktiskt bygger dem på IKEA-stommar eftersom de inte själva kan åstadkomma något lika bra till rimliga kostnader. De sätter sedan på egendesignade och egentillverkade luckor, fronter och sidopaneler efter kundens önskemål. På så sätt kan kunden få ett specialdesignat kök med bättre teknisk kvalitet än de exklusiva märken som är mångdubbelt dyrare.

Ingvar Kamprad är en skattesmitare eftersom han flyttat företaget till ett skatteparadis.

Dels har väl aldrig Nederländerna figurerat på någon lista över skatteparadis, dels finns ett helt annat skäl för att välja Nederländerna som hemort för en stiftelse. Jag återkommer till det.

Jag följde frågan när det var aktuellt och minns att IKEA blev anklagade av Skatteverket för oriktighet, vilket tog Ingvar Kamprad hårt. Han blev sedermera friad på alla punkter, men det bidrog till att han ville flytta företaget utomlands.

Vid en expansion av ett företag är det normala att det börsintroduceras för att få in riskvilligt kapital. Redan tidigt hade Ingvar Kamprad insett att börsnotering inte gynnade långsiktigt strategisk utveckling av företaget eftersom aktieägarna ofta var mycket kortsiktiga ägare och ville ha utdelning på kort sikt. Ett annat problem han tidigt såg var risken för fientliga uppköp av kapitalstarka krafter som köpte upp en aktiemajoritet och därmed kunde styra företaget i en annan riktning än vad grundaren avsett. Detta ville han med alla medel undvika eftersom han hade en vision för företaget.

Vi ser idag hur flera av Sveriges största och viktigaste företag köpts upp av utländska ägare. Troligen hade IKEA gått samma väg som exempelvis Volvo, SAAB och ASEA, för att nämna några, om han tagit samma väg och börsintroducerat sitt företag.

Lösningen låg i en skyddad stiftelse och det finns inget land i Europa som har så strikta stiftelseregler som Nederländerna - Sverige inräknat. Många internationella organisationer, speciellt non-profit, är därför registrerade i Nederländerna.

I detta paket av kritik ligger också att han levt lyxliv i sin villa i Schweiz. Efter att ha tagit del av svenska medier hade jag fått uppfattningen att hans hem närmast var att jämföra med Lennart Bernadottes Mainau, (vilket man ju kan tycka att han kunde kosta på sig) men enligt Bertil Thorekull, som skrivit en bok om Kamprad, så levde Ingvar Kamprad ett mycket modest liv i en högst normal villa i Schweiz utan annan personal än en livvakt och allt-i-allo.

Höjden tycker jag ändå var när man i svensk press kunde läsa att han flyttat hem till sin hembygd i Småland för att profitera på den svenska åldringsvården och sjukvården på gamla dagar. Detta skriver man om en man som troligen kan köpa ett eget fullt utrustat sjukhus varhelst han vill i världen där det är mer angenämt att bo än i den småländska hembygden.

IKEA har pressat priserna gentemot underleverantörer och behandlat sin personal illa, samt har sugit ut befolkningen i producentländerna.

Först kan man fråga sig vilket seriöst företag eller privatperson som betalar mer än man måste. Kritiken kommer dessutom ofta från personer som väl vet att deras hemstads stadskärna utarmas för att de åker till billighetsaffärer utanför centrum för att tjäna några kronor och köper det mesta på postorder från Kina i stället för att gynna lokala eller svenska producenter. Eller – för den del väljer ”all-inclu” på semesterresan utan att bry sig om att det tar död på alla småföretagare och gör människor arbetslösa på turistorten. Ursäkta – nu blev jag känslomässig. Åter till verkligheten!

Under flera decennier har jag arbetat internationellt med företagsfrågor och där har företagsetik varit en viktig internationell frågeställning. Jag kan bara konstatera att IKEA i den internationella forskarvärlden under decennier setts som ett föredöme tillsammans med Reebok, som ordnat läs-och skrivundervisning för kvinnor i produktionsländerna och obligatorisk skola för barnen till arbetarna och med Bill Gates Foundation, som bekämpat svält i världen. Man har varit stolt som svensk över det goda sociala ryckte som IKEA haft.

Naturligtvis har det funnits kritik och historier – ofta initierade av konkurrerande företag som sett sina marknader och vinster eroderas av IKEA:s sociala prissättning, vilken gjort det möjligt för nya grupper att möblera sina hem med bra produkter. Vad som förvånat mig är att den svenska pressen varit mer än villiga att ansluta sig till den kören.

Sverigebilden

Som utlandsboende, och tidigare verksam utomlands, vet jag att finns det två företag som alla vet är svenska - det är IKEA och VOLVO. Båda dessa företag tar alla tillfällen i akt att redovisa sitt ursprung. Lustigt nog måste vi dela vår stolthet med holländarna i båda fallen. Om man tänker efter finns det en uppsjö av kända företag internationellt som ingen tänker på har sitt ursprung i Sverige och själva verkar de verkligen försöka att hålla sitt svenska ursprung okänt.

IKEA missar aldrig ett tillfälle att besvära utlänningar med att tvingas uttala Mönsterås och Kinnekulle eller lära ut svensk matkultur och svenska seder. Detta måste upplevas som obekvämt för alla de som visar att de skäms för det som resten av världen ser som det svenskaste som finns, näst
Zlatan Ibrahimović och ABBA (de senare också de föraktade av den svenska kultureliten - såvida de inte får frottera sig med Benny och gänget på någon gala förstås).

Så var det det där med nazismen

Det enda jag tänker säga om det är att många svenska kända familjer och personer har lik i garderoben, som de ärvt genom sin uppfostran eller skaffat genom egen förskyllan i ungdomen. Hur man ser på det handlar till syvende och sist om människosyn och huruvida man bedömer en medmänniska i sin helhet och huruvida man tror att någon kan kompensera misstag i livet med sina gärningar senare och förmå förändra sina värderingar senare i livet. Jag tror det, men det finns uppenbarligen de som hävdar att en gång på fel sida alltid på fel sida. Det är ofta den typen människor som yrkar på dödsstraff för hopplösa fall eller åtminstone inlåsning mycket länge eller den mer lagom svenska modellen med ständig social utfrysning. Det är ofta extremister som har dessa åsikter.

Nu har ju kommunistiska och fascistiska regimer och dess beundrare det gemensamt att detta bara har ett akademiskt intresse vad gäller de som inte delar deras vision om det perfekta samhället eller som anses för evigt undermåliga i tanken eller som människor. Man tar ju hand om dessa innan de får möjlighet att bevisa om de bättrat sig – ofta med nackskott, avrättningsläger eller inlåsning på institution.

Vart är vi på väg? 10 Jan 2018 10:06 AM (7 years ago)

Igår hade Sveriges Radio ett reportage från Frankrike om hur antirasistiska och feministiska grupper på vänsterkanten mer och mer förespråkar censur och förbud mot åsikter som de själva inte gillar. Eftersom yttrandefrihet är ett av de mest heliga värdena i det franska samhället har nu grupper som försvarat detta uppvaktat regeringen för att värna om dessa självklara värden. Just detta starka engagemang för och stöd till yttrandefrihet hade också resulterat i att tidskriften Charlie Hebdo sålde miljoner exemplar efter attentatet även till människor som inte stödde deras politik, men väl deras självklara rätt att uttrycka den. Trots det måste numera redaktionen arbeta från en underjordisk bunker på hemlig ort och man är försiktiga med att skoja om katolska kyrkan, islam och en del andra brännbara ämnen.
Trots att vi följer nyhetsrapporteringen dagligen i etermedia så har det här inte nått oss här i Frankrike, men även här finns väl vissa prioriteringar av vad man rapporterar om.

 En spaning

Min reaktion på denna vilja till censur mot det man själv inte gillar även har blivit mer vanlig i Sverige i vissa kretsar. Jag har också upplevt att det mellanmänskliga tilltalet blivit råare i skrift, vilket personligen resulterat i att jag valt att lämna, i och för sig intressanta, diskussionsgrupper på Facebook.

Facebook är en fantastisk källa till kunskap. Jag är medlem i ett antal grupper om släktforskning, några om träarbeten - speciellt knivslöjd, några lokala grupper, samt några andra som behandlar ämnen som intresserar mig. Jag har startat en grupp med 11 000 medlemmar om släktforskning.

På Facebook vet man vad andra intresserar sig för och kan sluta sig till deras politiska hemvist ganska enkelt. Min egen grupp har medlemmar av alla politiska schatteringar och som följd av detta har jag ”vänner” med lika stort politiskt spektrum, av vilka jag inte delar värderingar i alla frågor med alla. Nu ser jag det som en tillgång eftersom de alla är kunniga och välartikulerade personer och håller en bra samtalston och respekterar varandras åsikter, vilket gäller både mina ”vänner” och i den grupp jag administrerar och i de grupper som har en smalare inriktning. Annorlunda har det visat sig vara i en del andra grupper som jag deltar i och där man inte hade förväntat sig personangrepp och invektiv.

Nu är det väl bäst att säga att jag inte deltar i grupper av typen ”Vi som står upp för …..”, eller ”Vi som värnar om …..”, där det redan i rubriken indikerar att man inte kommer att tillåta andra åsikter än den som anges. Jag har förstått att det i sådana grupper kan bli en ganska hatisk stil om någon ”tycker fel”, försöker problematisera eller till och med rättar felaktiga uppgifter och att personangrepp på oliktänkande inte beivras, men det är bara vad jag hört, eller fått refererat för mig – inte något jag har erfarenhet av personligen.

Mitt första belägg

Jag deltog en tid i en grupp där journalistik diskuterades, där jag snart insåg att kritik mot dagens medier inte var önskvärd utan utlöste en våg av indignation från deltagarna och ifrågasättande av skribentens intelligens, moral och sunda vätskor från en ”engagerad” del av medlemmarna. Jag insåg att det var fel grupp för mig när en känd journalist krävde uteslutning och blockering av en person för rasism och ”trolleri” som dristade sig till att anse att de som lät sig rekryteras till IS hade ett visst eget ansvar, liksom deras familjer, och inte automatiskt kunde kräva att bli omhuldade av det svenska samhället vid återkomsten. Den felande debattören var kritisk till en, som han tyckte, ”klemande” beskrivning av IS-rekryten.

Mitt andra belägg


Än mer förvånad blev jag i en grupp som specialiserade sig på kuriösa fakta, anomalier och onyttig kunskap. Inläggen var ofta både roliga, kunniga och kreativa ända tills en kvinna skrev att ”Man i Sverige kan få barnbidrag för sin hustru numera”. Då var det slut på friden. Några startade ett intensivt personangrepp mot personen och hon blev beskylld för att vara både rasist och troll. Eftersom liknade anomalier förekommer i Frankrike i socialförsäkringssystemet intresserade det mig att få reda på om det var korrekt, men det visade sig att trådstartaren blivit så skrämd av angreppen att hon raderat sin tråd. Hon försökte först skriva att hon inte alls hade några rasistiska avsikter, bara ville diskutera sakfrågan. Detta hjälpte dock inte det minsta.

Eftersom jag själv ställs inför sådana problem som administratör ibland så frågade jag administratören för gruppen varför denne inte ingrep mot personangreppen. Svaret blev att ”om jag inte begrep att tråden var tydligt rasistisk så var jag av samma sort själv”. Att uppgiften i tråden visade sig vara korrekt och en anomali i det svenska regelverket förelåg hjälpte inte alls.

Inspirerad av Spanarna i P1 så lägger jag fram ytterligare ett tredje belägg för min tes om ett framtida hårdare samtalsklimat och censurkrav avseende våra tankar.

Mitt tredje belägg

Språk intresserar mig mycket och därför har jag deltagit i en grupp som diskuterar avarter i svenska språket. Deltagarna är kunniga och humoristiska och tonen är kamratligt rå men hjärtlig. Man bör inte göra grammatiska fel när man kommenterar och för säkerhets skull anges det i reglerna att man inte får ta illa upp för sakliga och hövliga tillrättavisningar avseende språket ens om de framförs med ironi. Det har fungerat bra fram till dess att en person ville diskutera könsspecifika titlars användning. Då spårade det ur totalt.

Ett antal personer informerade om att såväl Tyskland som Frankrike har könsspecifika yrkestitlar i många fall och några kvinnor meddelade att de inte alls ansåg det var kränkande att det framgick vilket kön en yrkesperson hade – tvärtom tyckte faktisk en kvinna med ett förflutet utomlands att det var positivt eftersom kvinnor förr, i Sverige, bara kunde få en titel som en spegling av mannens yrke (doktorinna o.dyl.).

Nu klarade sig de kvinnliga dissidenterna ganska helskinnade ur detta, men de manliga fick veta vad de gick för. De var inte bara sexistiska gubbar, utan dessutom ologiska, falska, okunniga, oinformerade, omoraliska, dumma i huvudet och allmän undermåliga som individer.
Märk väl att det inte var strukturer som kommenterades och beskrevs, utan omdömena var riktade direkt till personerna med namns nämnande.

Som extrabelägg kan jag väl erinra om den vänsterpolitiker som nyligen diagnostiserade personer med icke vänsteråsikter och speciellt utpekade en debattör i Göteborgs-Posten med namn, som tilltagande psykiskt sjuka och detta dessutom på en riksdagskvinnas websajt. Där ifrågasattes om personer med sådana åsikter, som uppenbarligen visade att de var psykiskt störda, skulle få plats i debatten över huvud taget.

Invändningar

Nu hör jag redan invändningen: ”Men högerkrafternas trollfabriker då?” Som jag sa så har jag ingen förstahandsinformation om dessa. Så långt sträcker sig inte min liberala informationsinhämtning eftersom de inte, utifrån mina fördomar, tror att de kan tillföra mig någon kunskap. Jag har emellertid aldrig tvekat om att i ett läge där ”tokhögern” får makten i ett land så kommer rätten till fri debatt att successivt inskränkas. Historien visar på att så är fallet både när extremhöger och extremvänster kommer till makten i ett land och att det sker ”för samhällets bästa”.

Och framtiden ...

Det som oroar mig är att det tydligen finns sådana tendenser på båda sidor i politiken idag. Nu tror jag inte att det är någon majoritet som omfattar dessa odemokratiska strävanden, men de är ganska resursstarka informationsmässigt, vilket tydligen oroar demokrater i Frankrike. Jag har också märkt en annan tendens:

Precis som såväl höger- som vänsterdemonstrationer, likaväl som fotbollsgalor, lockar en viss procent individer som främst gillar att slåss så lockar kampen mot ”felaktiga” åsikter och falsk information en liten klick som främst älskar att hänge sig åt personförföljelse och hat mot individer. För dessa blir personförföljelse för vad de menar vara ”i de godas tjänst” ett ypperligt tillfälle att få utlopp för sin inneboende frustration över vad den nu kan vara. Man kan säga att de använder verbala gatstenar och järnrör i sin utövning. Man kan ju förstå att det är mer heroiskt att framstå som om man värnar flaggan, den svenska kulturen, miljön, jämställdhet eller tiggarnas rättigheter än att bara vara en våldsbenägen verbal huligan.
Nu frågar vän av ordning vad jag har för belägg för detta. Det är grundat på ett antal exempel från grupper och av individer som jag följt under lång tid. Hur vanligt det är vet jag inte, men att det existerar kan nog var och en inse.
Det är därför det är så oerhört viktigt för en administratör av en grupp eller den som startar en tråd att hålla ordning på denna ”svans” av haverister som alltid uppstår. Det är på förmågan och viljan att stävja denna ”svans” som man känner igen en seriös debattör oavsett var de befinner sig politiskt.

Jag tror vi får se hur de som värnar om humanism, demokrati och yttrandefrihet i Sverige och annorstädes mer och mer kommer att pressas av krav på åtgärder mot oliktänkande både från höger och vänster och från representanter för hjärtefrågor om invandring, integration, miljö och genuspolitik.
Det som jag tycker är allra mest skrämmande är att det inte bara år åsikter man vill förhindra – man blir ofta än mer upprörd om någon ger faktisk information, grundad på kunskap, som inte stämmer helt med den egna bilden av sakernas tillstånd.

Att skydda förövarna och misstänkliggöra offren 8 Dec 2017 1:40 AM (7 years ago)

Jag arbetade i Hong Kong under några år i början av 2000-talet. Där finns det mängder av tiggare på gatorna. Många av dem är gravt handikappade. Hong Kongborna ser som en tradition att ge dem en slant – åtminstone varje söndag. Det anses öka möjligheten till den egna saligheten och/eller positiv reinkarnation beroende på religion.

Alla vet att dessa tiggare måste ha tillstånd av eller ägs av triaderna (maffian) för att verka och att de fraktas ut av dem varje dag för att tjäna pengar. Givetvis tar triaderna hand om pengarna, men i gengäld får dessa människor en skål ris om dagen och någonstans att sova – åtminstone så länge de är lönsamma.

Detta vet alla som bor i Hong Kong, men ändå ger man pengar till dem – varför? En delförklaring är givetvis den religiösa tron på att det är en bra investering inför nästa liv eller inför döden, man får dessutom ofta en välsignelse som tack, men det finns också en mer pragmatisk anledning. Det finns inga sociala skyddsnät i Hong Kong för dessa människor och om de kommer från en fattig familj är det en katastrof att få ett barn som inte kan försörja sig själv eller att bli handikappad i vuxen ålder. Att sälja eller överlämna barnet (eller sig själv) till triaderna är därför en lösning som gör att dessa människor åtminstone överlever och familjens börda lättar. Alternativet är i alla avseenden sämre.

Att ge en liten slant dövar ju också samvetet, speciellt som man ofta får en liten papperssticker att klistra på rockslaget som visar andra att man gjort sin mänskliga plikt.

Jag fick ofta frågan om hur vanligt tiggeri var i Sverige. Då – inte alltför länge sedan - existerade det i princip inte. Jag förklarade det med att samhället såg till att ingen behövde svälta eller leva i totalt armod i Sverige och därför fanns ingen grund för tiggeri. Jag berättade också att de handikappades (det hette så då) organisationer var negativa till individuell välgörenhet. De såg det som allmosor och en typ av förnedring och ansåg, med rätta, att det var ett kollektivt samhällsansvar att värna om allas värdiga liv. Även de som i något avseende var annorlunda än majoriteten.

Med denna erfarenhet i bakhuvudet har jag alltid förhållit mig skeptisk till förnekelsen av existensen av organiserad människohandel och utnyttjande av tiggare från Östeuropa. Jag har frågat varför just tiggeri skulle vara undantaget från människohandel när sexhandel och tjuveri inte är det. Jag har frågat mig hur de haft råd att resa till Sverige och undrat över hur de kunnat ta sig till den avlägsna ICA-butiken ute på landet varje dag utan att ha en "beskyddare".

Jag har således varit en hjärtlös människa. En så hjärtlös person att jag inte förstått varför man måste betvivla de sällsynta ropen på hjälp från desperata offer eller modiga vittnesmål från de som arbetat på fältet. Personer som riskerat misshandel eller social utstötning för sina berättelser. Så hjärtlös att jag inte förstått nyttan av att skydda eventuella människohandlares existens framför offrens liv.

Det har ju inte saknats varningar. Redan för ett par år sedan skrev fältarbetare i Göteborg en rapport från intervjuer med tiggare och EU-immigranter, som utnyttjades av organiserade ligor. Det var ett rop på hjälp men det tystades ned.

”Verkligheten” börjar nu komma ifatt sig själv trots motstånd från vissa opinionsbildare och politiker.

Att behärska sitt modersmål 13 Oct 2017 7:06 AM (7 years ago)

Det verkar som just handeln är speciellt kreativa när det gäller svenska språket. Här följer några verkliga exempel från butiker:

"Tack för att du själv skannar. Det hjälper oss i vårt kassa arbete."
Jag tycker inte personalen utför ett så kasst arbete på ICA som de själva anser 

Men uppenbarligen vill man utveckla sig ytterligare eftersom man sedan ser –

"Butik söker kassa medarbetare"
Är det vad man kallar enkla jobb tro?

Och sedan fortsätter man att hacka på de anställda genom att meddela att –

"Vår kassa personal kan inte växla"
Då får de väl skaffa automatlåda då

Vidare annonserar man med –

"Skum tomte"
Sitt aldrig i knät på en tomte som luktar sprit min dotter 

Man meddelar att man har - 

"Kul potatis", samt erbjuder "prins korv" och "drottning sylt" och visar vägen till "Herr toalett".

Och vidare skriver  man att –

"Stekt kyckling lever"
Borde vara ett fall för djurskyddsföreningen

Som service till kunderna får inga ansträngningar sparas och då kan man läsa –

"Iskuberna är dessvärre helt slut över helgen. /Frys personalen/"
Man undrar om de skall hackas till kuber

På klädavdelningen meddelas –

"Sten tvättade jeans"
Han hade mycket att göra han Sten

samt upplysningen -

"Rosa dam under kläder"
Man undrar varför hon gömmer sig – så illa är det väl inte med lite solsveda 

En av mina språkliga favoriter är -

"40 % på underkäder som avdrages i kassan"Du skulle må då - va - snuskis!

Vidare presenteras "herr cykel" och "dam sadel"
Lustig titel på en kvinna

Vad skylten
”Stark polis fick lampa” har att göra i butiken begriper inte jag.

Men även i andra branscher är man påhittig

"Restaurang snusket utreds"
Skall inte namnet Snusket vara med stor bokstav?

Vård och omsorg har lite egenheter för sig också

Där kan man möta en ”brun hårig sjuk sköterska” men
hur hon ser ut spelar ju ingen roll bara hon inte smittar

”Social sekreterare”
är ju trevligt tycker jag

Bland patienterna kan man få höra
”jag har en rak apparat” eller att någon har en ”styv pappa”
Det kanske är pappan som innehar apparaten?

På servicesidan bör man märka fotografen som erbjuder –

”Student plakat på en timma”
vilket måste kräva starka grejor

Utlänningar kan man väl inte lita på? 6 Oct 2017 4:52 AM (7 years ago)

Jag har under många år haft en fantastisk svensk tjänst. Det är det lilla Jönköpingsföretaget Moderskeppet som har internetkurser kring fotografering – främst med inriktning på Adobes program LightRoom och Photoshop. Härom dagen fick jag ett mail som aviserade att mitt betalkort höll på att gå ut så jag måste förnya det. Klicka bara på länken stod det. Det visade sig vara omöjligt eftersom mitt VISA-kort är utställt av min franska bank. Visserligen har det alla säkerhetssystem, med verifieringskod via SMS från banken vid varje köptillfälle på Internet och är dessutom är det ett guldkort, men ändå duger det inte åt den svenska e-handeln.

Nu är det här ingen ny upptäckt för mig. Under de tio år jag bott i Frankrike har man avslutat ett antal tjänster jag hade när jag bodde i Sverige och nekat mig att handla på ett antal svenska e-handelsbolag. Däremot har det aldrig hänt mig när jag under snart 30 år har handlar från andra länder oavsett om mitt kort varit svenskt eller franskt.

Eftersom det tid efter annan skrivs om problemet att trots att svenskarna alltmer handlar på nätet, handelsunderskottet mot utländska e-handelstjänster ökar. Man kan inte förstå varför eftersom naturligtvis Sverige är ledande inom e-handel. Jag kanske kan ge några förklaringar till problemet från min erfarenhet som kund.

Kort som inte är utställda av svensk bank

· Det övergripande problemet är att många företag som är anslutna till KLARNA och DIBS inte accepterar utländska kort i många fall oavsett om kortet har alla säkerhetssystem eller ej.

· Ofta begär man också personnummer även vid kortbetalning, vilket ju omöjliggör för en utlänning att handla även om kortet accepteras.

· Om man emellertid uppger sitt svenska personnummer som utlandsboende kan man få meddelandet att det inte existerar någon sådan person med adress i Sverige, vilket ju är korrekt.

Givetvis har jag med olika framgång försökt att kringgå detta under åren genom att be släktingar i Sverige använda sitt kort. Då kan följande uppstå:

· Det meddelas att namnet på kortet måste överensstämma med kundens namn, vilket innebär att släktingen måste stå som mottagare av tjänsten/varan.

· Den betalandes adress måste överensstämma med kortinnehavarens adress, vilket gör att man inte kan beställa en gåva, som man vill ha sänt till någon vän i Sverige.

Distributionsproblem och regler

· En annan typ av problem är att många företag har avtal med Postnord som inte medger försändelse av varan utanför Norden ens mot betalning av frakten.

· Så har vi rättigheter och andra avtal mellan länder. Detta gjorde att jag blev avstängd från den utmärkta tjänsten Readly. De anser nämligen att man inte får distribuera svenska tidskrifter utanför Sverige. Man föreslog att jag skulle få franska tidskrifter i stället. Nu har jag löst även detta via bulvanverksamhet, men även det kan gå fel eftersom –

· Vissa företag läser av från vilken IP-adress som tjänsten utnyttjas och om man permanent loggar på från utlandet så får man problem.

· Vissa globala företag kan man lura genom att ange en svensk adress för sin licens. För min svenska Microsoftlicens är jag bosatt hos min bror i Nora och de verkar inte bry sig om att kolla med folkbokföringen som svenska betaltjänster ofta gör.

Svenskt telefonabonnemang

Eftersom jag sedan pensioneringen inte haft någon avancerad mobiltelefon, men nu köpt en som komplement till den nya bilen har jag nu mött en del nya intressant etnocentriska företeelser i Sverige.

· Många privata och offentliga företag vill ha betalning via mobilen eller via mobilappar. Nu funkar det ju inte alltid om man inte har ett svenskt abonnemang och det behövs ju inte numera med de nya roamingreglerna. Dessutom kan man ofta få meddelandet ”denna app är inte tillgänglig från din app-store” om man försöker ladda ned vissa svenska hjälpmedel.

· För kännedom så kan jag meddela att utlänningar oftast inte har Swish.

Funderingar

Nu är det ju inte så att alla de här problemen uppstår varje gång, men det räcker oftast med att ett av hindren finns och när man sedan försöker trixa sig förbi dem så dyker en flora av de andra problemen upp tills alla kryphål är tilltäppta och man söker sig till ett företag i ett annat land för att finna sina produkter om det går.

Det finns ju många utmärkta e-handelsfirmor i Sverige med produkter som man inte kan få i det land man bor. Många utlänningar skulle säkert vilja köpa dessa om det vore möjligt. Dessutom finns det ju många fina svenska tjänster som är intressanta för de 600 000 svenskar som bor utomlands.

Hur utlänningar skall få tillträde till svensk e-handel vet jag inte, men för oss utlandssvenskar finns ju, för en del, möjligheten att ha ett svenskt betalkort, men det kan ju inte alla ha. Ett annat sätt är att bara handla av företag som inte är anslutna till de stora betaltjänsterna. Då kan man ringa upp dem och ange sitt kortnummer och allt funkar fint. Givetvis måste man lita på företaget i fråga då. Ett annat sätt är att företagen använder PayPal. Förutom säkerhet och enkelhet så kan man då koppla vilka betalningssätt man vill till det och inte bara de som godkänns av företaget i fråga.

För den intresserade kan jag berätta att Moderskeppet inte kunde finna någon annan lösning än att skicka mig en faktura direkt från företaget och på så sätt passera KLARNA och DIBS. Lyckligtvis har jag släkt i Sverige som kan lägga ut så jag slipper dyra internationella bankavgifter. Nu är ju det här en e-tjänst så faktura är ju ett säkert sätt för säljaren, men man blir lite undrande när man får förslaget att betala varor mot faktura när ens kort inte accepteras. Om man vore oärlig är väl det första man gör att riva fakturan som ligger i paketet och sedan får företaget lägga ut stora kostnader på internationell indrivning i Hotaheiti eller var man nu bor.

Försmak på att ”köra” förarlös bil 2 Sep 2017 7:12 AM (7 years ago)

Vi blev ju utan egen förskyllan tvingade att köpa ny bil. Eftersom vi hade kort tid på oss och därför inte kunde plocka ihop en bil efter eget huvud så fick vi ta en ”från hyllan” och då får man ta det som passar bäst med den utrustning och utseende som finns att tillgå. Det blev en hel del lullull, men framför allt mycket intressanta säkerhetsgrejor på bilen. Vi tog några dagars resa till norra Spanien för att lära oss hur det funkar och det var spännande. Jag har först nu fattat vad det kan handla om när man utvecklar bilar som kan köras utan förare.

Givetvis har vår bil automatbroms som både ser till att man håller avstånd till framförvarande bil och själv stannar om någon skulle rusa ut framför bilen. Lyckligtvis så kan den funktionen inte kopplas bort så det blir ett problem för alla franska förare om anser att man sackar om man är mer än två meter bakom framförvarande bil. Man kan emellertid konstatera att samtliga bilar som körde om oss på motorvägen skar så snävt in framför oss att vår bil larmade om att vi låg för nära framförvarande bil. Ibland har till och med backningskameran larmat eftersom en bil legat alltför nära bakom i köer.

En väldigt speciell funktion är den som ser till att man inte nickar till när man kör utan håller sig i sin fil. På motorväg ger den omedelbart utslag om man glider över en vit linje och dessutom styr bilen mjukt tillbaka i rätt fil. Det känns lite ovant till en början när ratten lever ett eget liv, men det är en verkligt bra funktion. En speciell finess är att man kopplar bort funktionen genom att använda körriktningsvisarna – det lär bli en chock för många bilister som har glömt vad den spaken används till och finner att de inte kan byta fil och köra om på motorvägen utan att blinka.

Jag testade den funktionen även på en vanlig tvåfilig väg med mötande trafik och det var riktigt bekvämt för det hjälper till så man inte vinglar över filerna hur som helst eller sitter och slöar. Där visade det sig emellertid att bilen kände av om man gled över linjen passivt eller styrde över den medvetet. Det var bara när man satt och slöade till som den styrde tillbaka – inte när man med distinkt rattrörelse korsade linjerna för att exempelvis passera en cyklist. Även här förstod bilens dator vad blinkers betyder.

Givetvis finns så enkla saker som att bilens dator läser av skyltarna så man vet vilken hastighet som gäller. Det blir fantastisk bra på vägen mellan Göteborg och Stockholm över Skaraslätten där de ändrar begränsningen med tiokilometersintervall varannan kilometer så man blir helt vilsen och aldrig vet vilken fart som gäller när kamerorna dyker upp. Minskade inkomster till staten där kan man anta.

Så var det lullull. Backnings- och parkeringshjälp med videokameror är bekvämt och bra för den gamle och stele, men jag tror nog att fransmännen skulle bli lite otåliga om man skulle fickparkera med den funktionen – det lär ta lite tid säger de som provat. Automatisk handbroms är jag tveksam till. Jag vill gärna ha något att dra i vid start i backe – men det är väl en vanesak. Likaså är jag inte så förtjust i den numera obligatoriska farthållaren som alla bilar verkar ha. Bilister som ligger i 131 km/timma i min döda vinkel i kilometer efter kilometer när jag kör 130 är irriterande. Som tur är har jag varning för sådana stollar i form av en röd lampa i backspegeln. Jag undrar om den lampan är kopplad till funktionen som gör att jag inte kan korsa linjerna – jag har inte vågat prova.

Jag vill föreslå några innovationer. En skulle vara att en stor röd triangel blinkar bak på vår bil när en annan bilist lägger sig för nära bakom. Bäst vore naturligtvis en automatisk värmesökande missil, men det är väl för mycket att önska.

Bland de dummaste grejorna tycker jag nog luktkapslar som sprider dofter i kupén. Sådana monterar fransmännen in som tillbehör ofta så det finns tydligen ett behov, men så röker fransmännen helst i bilen, men inte hemma, också. En annan fransk finess har systermärket Citroën som på sin modell Cactus har vadderade bilsidor. Vårt första år här i Frankrike fick vi dörrar uppslängda i bilsidorna vid sex tillfällen så det är en behövd finess, men det är som sagt bara Citroën som dragit ut konsekvensen av detta. Numera har vi lärt oss hur man parkerar för att undvika detta eftersom vi inte kan acceptera den franska vanan att ens bil skall ha alla fyra hörnen skadade och sidorna söderrepade.

En grej som vi inte har haft tidigare är att motorn stoppar om man stannar i en kö och sedan startar igen automatiskt som en annan golfbil. Jag blev lite konfunderad när den kopplade ur sig automatiskt en dag. Jag insåg då att den inte fungerar om det är alltför varmt – exempelvis över 30 grader ute. Då prioriteras nämligen klimatanläggningens vilja att hålla ett bra klimat och det funkar ju inte när motorn stannar. Det skulle bli väldigt varm om det vore annorlunda.

En välkommen utrustning är att man kan spela musik från nästan vilka källor som helst utom de traditionella som vi hade i den gamla bilen – dvs. CD och SD-kort – vilket är jobbigt. Spotify off-line går exempelvis utmärkt både med hjälp av USB-porten och Blåtand. Givetvis kan man prata med bilen och be den göra i stort sett vad som helst som dator klarar av om man bara uttalar det korrekt på ett språk som den förstår. Jag kommer osökt att tänka på Youtubevideon när två skottar, på besök i England, blev fast i den röststyrda hissen som inte begrep ett ord av vad de sa. Dialekten här nere i södern har inte heller så mycket likhet med Parisfranska om man säger så.

Något man måste bli van vid är det nyckellösa öppnings- och startsystemet. Till det hör funktioner som gör att man kan öppna bakluckan genom att vifta med foten och öppna och låsa dörrarna genom att bara ta i handtaget på framdörren. Man bör emellertid se till att båda två i bilen har en ”nyckel” i fickan annars kan det gå illa. Om man annars släpper av den som har nyckeln för att själv parkera bilen så finner man att bilen slutar fungera så snart ens partner försvunnit runt hörnet eller gått in på restaurangen. Än värre kan det gå om den ene gömmer väskan med ”nyckeln” i bagageutrymmet. Då kan vem som helst tömma bilen eller åka iväg med den medan man är borta.

Bilen är förresten en Peugeot 3008.

Den här gången klarade vi oss .... 13 Aug 2017 8:27 AM (7 years ago)

Vi hade planerat en fantastisk semester där vi skulle bila till Sverige för att kunna besöka alla vänner och släktingar i en ”grand tour”. Som extra glädjeämne skulle vi besöka en ungdomsvän till min fru som bor i nordvästra Frankrike. De har inte setts på 50 år. På väg dig skulle vi övernatta i Saint-Malo som var det första ställe vi besökte i Frankrike tillsammans för 25 år sedan. Vi kom inte längre än till trakterna av La Rochelle innan semestern var slut. Det var då som vår bil blev totalt ramponerad av två långtradare som inte hade tid att titta på vägen utan körde rakt in i den stillastående kö av bilar som vi själva stod i.

Mellan den motorväg som kommer från västra Spanien, Portugal och Toulousetrakten och den motorväg som sträcker sig upp längst västkusten in i Belgien och Holland finns fortfarande en bit vanlig tvåfilig väg. Eftersom all tung trafik och annan också måste välja den vägen är den starkt trafikerad med rader av tunga lastbilar. Takten är inte hög, rondellerna många och köerna legio. Vi åker där i ca 70 km/timma och kön stannar lugnt och stilla och så gör vi. Vi står stilla och lyssnar till en talbok i sju sekunder innan något brakar in i vår bil bakifrån och sedan brakar det till igen och vi trycks framåt och trycks in i framförvarande bil. En portugisisk långtradare och en polsk långtradare har båda kört in i bilen bakom oss och därmed demolerat vår bil och två till. Man undrar lite vad de sysslade med när de av alla inte uppmärksammade att alla andra lugnt och stilla har stanna. En närstående i branschen berättar vad de troligen ägnade sig åt och det var inte att hålla ögonen på vägen och köra bil. Vi är emellertid i stort sett oskadda, vår bil är skrot och en av lastbilsförarna och mannen i bilen bakom fick föras till sjukhus i vagga.

Det tog inte lång tid innan fyra ambulanser och säkert 15 poliser från två stationer kryllade runt platsen. Det var en imponerande uppvisning av räddningsinsats och alla förhör och medicinska undersökningar gjordes på platsen. Jag kunde bistå polisen med en videoupptagning av hela förloppet från vår bil, vilket var till hjälp och visade att vi stod stilla när vi rammades.

Fem timmar efter olyckan satt vi i äntligen en hyrbil och kunde komma till ett hotell för att vila oss. Dagen efter hade vi 70 mil att köra hem. De närmaste dagarna fick vi ägna åt pappersexercis och att hitta en ny bil som vi gillar, vilket inte var så helt enkelt att klara inom de 15 dagar som vi får ha vår hyrbil. Vår gamla bil som var i toppskick och just blivit totalt genomgången förklarades som skrot och skulle kosta 150 000 att reparera. Att vi hade en cabriolet gjorde nog att vi ändå klarade oss ganska fint. De är ju mycket stabilare byggda i de lägre delarna än vanliga bilar. Visserligen fick vi rejäla problem med nacken i några dagar, men i vårt bagageutrymme krossades bara en flaska vin trots stora yttre skador på bilen.

En tur i oturen var att vi hade en videokamera i bilen som registrerade allt som händer. Med dess hjälp kunde polisen se att vi och resten av kön stod stilla när vi blev påkörda bakifrån. Det lär viss vara tillåtet även i Sverige idag att ha en sådan har jag förstått.

Det visade sig vara värre än vi trodde att skaffa ny bil. Givetvis ville vi ha en cabriolet igen, men det visade sig att nästan alla prismässigt överkomliga bilmärken slutat tillverka cabrioleter. Vi ville då gärna ha en Peugeot igen eftersom vi har bra erfarenhet av märket, men den enda bilar vi gillade var deras SUVar. Vi tittade också på en jättesnygg Toyota C-HR som var en helt annan typ av bil - ett litet högteknologiskt underverk som dessutom var snygg - så det var inte lätt att välja. Efter mycket funderande och provkörning blev det Peugeoten. Det må förlåtas mig att jag efter en sådan olycka kände mig avsevärt säkrare i den ombonade och kraftfulla SUVen än i den lilla sportiga Toyotan. Det visade sig dessutom att de teknologiska säkerhetssystemen var helt likvärdiga i de två, men ingen av dem räknar med att man skall bli påkörd bakifrån stillastående. Ett automatiserat värmesökande raketgevär för att eliminera bakifrånkommande fientliga fordon vore en fin grej tycker jag.

Det vore ju inte likt mig om jag inte drog några slutsatser av upplevelsen. De första fick jag genom samtal med polisen på platsen. Dels kan man konstatera att det finns resurser hos den franska polisen, dels att de är noggranna. Min fru som körde måste uppge sina föräldrars namn och sin mors flicknamn till utredaren, vilket är lite svårt att inse relevansen av. Vi var också lite förvånade när vi fick frågan om vi hade säkerhetsbälte på. Polisen sa att det var vanligt att fransmän inte använder bälte utan kopplar bort larmet för att slippa. Vår nya bil har automatbroms, som tekniskt sett skulle göra det omöjligt att ligga några få meter bakom framförvarande bil på motorväg som alla fransmän regelmässigt gör, men det löser man genom att koppla bort automatbromsen. Man kommer troligen också att koppla bort funktionen som styr tillbaka till rätt väghalva om man råkar korsa mittlinjen. Hur skall en fransman kunna ta innerkurva genomgående med en sådan funktion inkopplad.

Dessutom berättade polisen att man i åratal försökt övertyga politikerna om att man måste bygga ut den korta sträckan där olyckan skedde till motorvägsstandard eftersom så många dog här. Detta var inte möjligt eftersom miljövännerna motsatte sig det med motiveringen att det inte var bra för miljön. Det känns bra att veta att man bidragit till att rädda vår jord trots allt tycker jag och att det inte krävde några dödsoffer – den här gången. På lång sikt kanske man kan, genom olyckor, decimera de som väljer att köra bil så mycket att man kan rädda jorden.

En annan fundering är den ryggmärgsreflektion som de flesta svenskar har om lastbilschaufförernas skuld i det hela. Man hänvisar gärna till stressen, pressade tider och åkarnas utnyttjande av chaufförerna. Det är helt analogt till reaktionerna på lagbrotten på Trafikverket. Det är outsourcingens fel. Jag tror bara det är svenskar som menar att lastbilschaufförer är ursäktade när de surfar på nätet efter mer eller mindre skumma videofilmer medan de kör bara för att de har stressade scheman, eller när statliga tjänstemän bryter mot grundläggande lagar bara för att man gjort en olämplig upphandling. Det finns faktiskt något som heter personligt ansvar oavsett vad systemet, samhället eller arbetsgivaren hittar på anser jag.

Det är dyrt och otacksamt att vara en God Människa i Frankrike 27 Jun 2017 3:55 AM (7 years ago)

Vi har nästan inga tiggare i Frankrike, vilket komplicerar livet om man vill framstå som och känna sig som en God Människa. Visst - vi har en och annan vinddriven ung man med schäferhund som försöker dra sig fram från dag till dag i sin jakt på livets mening mellan Europas länder, men det blir inte samma sak som en mor med ett litet barn som tackar en med tårar i ögonen eller en knästående tiggare som oupphörligen bugar och nedkallar välsignelser över en. Man kan visserligen köpa en stor kasse mat och lämna till ”Hjärtats Restaurang” utanför sin matvarubutik, men inte heller i det fallet så får man den där direktkontakten med eländet, som känns så fint.

Nej – här i landet är man hänvisad till organisationer som Rädda Barnen eller UNESCO om man vill göra en insats och det blir ju avsevärt mycket dyrare och inte får man ut lika mycket av det heller. Den tacksamhet och goda ryckte man får för en tjuga till en tiggare kan ju inte organisationerna erbjuda. Dels är det ju ingen som ser hur god man är och dels kan man ju inte skicka en tjuga till Rädda Barnen. En så där tio gånger så mycket känns ju redan det lite snålt och vad får man för det? På sin höjd ett kort med tack för gåvan och även jag inser att det ser lite apigt ut att sätta upp det på väggen hemma till beskådande.

Nu har jag följt debatten i Sverige om huruvida man bör ge pengar till tiggare eller ej. En del säger att det permanentar problemet, vilket även en del hjälporganisationer håller med om. Då har man inte tagit med aspekten hur mycket man får för pengarna. Det blir inte lätt för hjälporganisationerna att kunna konkurrera med en tiggare vad gäller mängden levererad tillfredsställelse per krona. Plats för produktutveckling där.

Min egen protest mot att assimileras 21 Jun 2017 9:44 AM (7 years ago)

Härom kvällen satt vi tillsammans med några franska vänner i en trädgård och pratade, åt och hade trevligt. Vi kom då att prata om språk och att vara invandrare i Frankrike. Till saken hör att våra franska vänner är mycket imponerade av att min fru talar språket nästan utan brytning – åtminstone igen brytning dom kan härleda till utanför Frankrike. Detta imponerar väldigt på fransmän, som själva har svårt för främmande språk och inte heller är vana vid att utlänningar kan tala franska särskilt bra.

Vi frågade då om något som vi undrat mycket över. Det är att både på restauranger och i butiker tilltalas vi ofta på engelska innan vi ens har sagt god dag. Vi undrar naturligtvis vad som gör att fransmän omedelbart kan se att vi är utlänningar. Eftersom jag själv under delar av min skoltid blev kallad Taikon på grund av mitt utseende så borde jag kunna passera som fransman, förutom att håret förlorat både i mängd och i svärta sedan dess, men det händer väl även franskfödda personer. Min fru å andra sidan, som är lång i förhållande till de flesta kvinnor i landet och blond skulle kunna tas för holländare, men det skulle ju Marine LePen också. Visserligen är man inte särskilt glamorösa i våra sydliga trakter så min fru får ibland höra att hon ser ut som om hon kom från Paris, men parisarna är ju inte utlänningar - även om många här nere vill ifrågasätta det.

Kan det då vara min klädsel? Att jag inte bär skjorta och slips är självklart här nere, men en av de franska vännerna undrade om jag hade sockor i skorna eller sandalerna. Jag fick godkänt när jag visade upp mina strumpfria fötter i flip-flop, mina riktiga shorts och utanpåskjorta av tennismodell. Jag har till och med efter många tidigare år i Sète lärt mig gå på Sètoisiska, vilket innebär att man får fötterna att flytta sig genom att flytta tyngdpunkten framåt tills kroppen inte har något val annat än att föra fram en fot för att inte ramla.

Gammal man på resa - klarar sig dock galant 31 May 2017 6:37 AM (7 years ago)

Vi har fått kärt besök av en anhörig som trots sina 87 år tagit sig för att på egen hand flyga ned till oss från Sverige. Nu är det ju många som gör det men när man dessutom hör dåligt och förflyttar sig närmast i ultrarapid till fots är det en beundransvärd prestation. Berättelsen vid kvällens middag om hur resan avlöpte är värd att återberättas.

Ett par dagar innan avresan inser berättaren att hans pass har gått ut och något nationellt ID-kort har han inte skaffat sig. Nu vet vi ju alla att utan dessa handlingar kommer man inte på något flygplan idag så det var bara att åka till flygplatsen söder om Stockholm i god tid innan avgång för att skaffa ett provisoriskt pass.

Vietnam - lite kuriosa till en början 18 Mar 2017 10:31 AM (8 years ago)

Vi har varit två veckor i Vietnam och eftersom mina texter från ett annat kommunistland med enorma klasskillnader – Kuba – har blivit både flitigt lästa och uppskattade tänkte jag skriva några texter även om Vietnam. Jag skall börja i den roliga änden och skriva lite om sådant som förvånade och som åtminstone inte vi förväntade oss eller kunde läsa oss till i olika turistguider.

Vi startade i Ho Chi Minh City eller Saigon, som vi som var med vid tiden minns det. Sedan flög vi till Hanoi och gjorde en utflykt med övernattning till Ha Long Bay. Sista dagarna återvände vi till Saigon och en dag gjorde vi en utflykt till Mekongdeltat. Mer om allt detta senare.

Klimat

Första dagarna i Saigon var betungande, främst beroende på klimatet och trafiken. Det är den torra årstiden nu vilket innebär temperaturer över 30 grader och en oerhört hög luftfuktighet. Kombinerat med en fullständigt galen trafik så innebär det smog som gör att man harklar sig och spottar som en storrökare varje morgon i duschen. Standardutrustning för de flesta Saigonbor är munskydd mot detta.

Som kontrast till detta är klimatet i Hanoi nu under högsäsong mycket behagligt och mer likt en svensk sommardag och luften upplevs åtminstone som renare. I Hanoi har man till skillnad från Saigon fyra årstider.

Trafik

Trafiken främst i Saigon var obeskrivlig. Givetvis mycket bilar, men framför allt tusentals tvåhjulingar med motor, vilket väl var den främsta orsaken till den dåliga luften. Om det stod en polis i en korsning stannade trafiken vid rött ljus och då såg det ut som starten i Vasaloppet när ljuset slog om. Som överallt i världen fanns inte tillstymmelse till hänsyn eller trafikvett hos tvåhjulingarna. Tänk er en svensk 35-årig storstadscyklist med motor och hög på Rohypnol så förstår ni hur farlig man levde som fotgängare. Tvåhjulingarna stannade nämligen inte vid rött ljus och övergångsställen ignorerades totalt. Man bara ökade farten och tutade på oss när vi gick på grön gubbe. Några gånger såg vi hur skotrar tvingades stanna för att inte köra över en gående och då blev de lätt påkörda bakifrån av andra bilar eller tvåhjulingar. Till Hanois fördel skall nämnas att där stannade åtminstone bilisterna vid rött ljus för oss gående.

Shopping

I Saigon fanns en stor marknad, men där fann man mest kinesiskt skräp som finns överallt i världen. Vi saknade lokalt hantverk, vilket vi fann rikligt av på marknaden i Hanoi. Däremot fanns det flera varuhus som får NK att framstå som en billighetsbasar. Där fanns bara alla de mest exklusiva europeiska, amerikanska och japanska märkena i mode, juveler, klockor, skönhetsprodukter och annat av livets nödtorft i ett kommunistiskt land med en medellön på 2000 kronor per månad. På night-market i Hanoi gjorde min fru ett fynd. Hon hittade en stor vacker skogsgrön sjal av hög kvalité från Acne Studios i Stockholm i sin originalförpackning för 50 kronor. Försäljaren hade aldrig hört talas om märket Acne och skälet till att det hamnat på en marknad i Hanoi var troligen att det var ett feltryck i adressen på bipacksedeln. Med de produktionskostnader man har i Asien är det billigare att kassera och byta ut än korrigera när man får reklamationer. Det är av det skälet som man ibland kan ha turen att få originalprodukter av kända märken för en spottstyver. Att veta när det är så och när det är billiga kopior kräver dock kunskap.

Man tar betalkort – även ofta Amex - nästan överallt och det finns gott om bankomater och växlingskontor. Många på gatan vill ha dollar, varför det kan vara praktiskt att ha en bunt endollarsedlar som också passar bra för att ge som dricks för småtjänster på hotell.

WiFi

WiFi var gratis på alla hotell vi bodde på och av god kvalité. Oftast fanns gratis WiFi på restauranger, kaféer, varuhus och även utomhus på offentliga platser, samt på utflyktsbussar. På de hotell vi bodde var utbudet av västerländska TV-kanaler och filmkanaler rikligt.

Valuta

Valutan är knepig och har många nollor, vilket gör att man lätt villar bort sig. 1 miljon Dong motsvarar ungefär 500 kronor, men man skriver i allmänhet ut bara tusentalen – de tre nollorna får man tänka sig. Vårt trick var att dela tusentalet med två och fick då ungefär priset i kronor. Man får se upp lite. På gatan får man ofta priset i dollar och om man ber om att få betala i Dong så blir kursen riktigt dålig ibland, men det reder ut sig om man protesterar.

Säkerhet och skojare
En taxichaufför lade snabbt till en nolla på taxametern när vi skulle betala och så riktigt hotfull ut när vi vägrade att betala tio gånger normaltaxa. När även vi skärpte rösten så backade han emellertid snabbt. Hade det varit vår första taxiresa hade vi säkert betalat eftersom hans begärda pris var ungefär som i Sverige. I övrigt så var allt tal, från andra turister och vietnameser vi känner, om att man skulle vara observant på ficktjuvar och skojare väldigt överdrivet. Vi såg inget av det. Nästan alla var väldigt trevliga och hjälpsamma utan krav på ersättning. Det enda irritationsmomentet är de som låtsas ge en smakprov eller sätter på en en hatt för fotografering och sedan kräver betalning. Det är emellertid mycket mindre vanligt än exempelvis i Nordafrika och vanligare i Saigon än i Hanoi enligt vår upplevelse. Man såg mycket få tiggare på gatorna, men några mycket utsatta personer som bad om en slant förekom. Vi köpte dessutom den dyraste och ganska fula pennan av två unga flickor som delfinansierade sina universitetsstudier genom att sälja prylar på gatan på kvällarna. Eftersom de inte var ensamma om detta och sortimentet var likartat så kan det ha varit organiserat av skolan eller någon organisation.

Var kommer ni ifrån?

Taxichaufförer ville ofta veta var vi kom ifrån. När vi berättade att vi var svenskar och bodde i Frankrike såg alla ut som frågetecken. Varken Sverige eller Frankrike var bekanta för de flesta. Vi insåg emellertid att unga manliga vietnameser är absolut fotbollstokiga trots att sporten är mycket liten i landet. När vi berättade att vi flugit från Barcelona gick det upp ett ljus för alla och Paris SG var välkänt. Zlatan Ibrahimović var idol för många och att vi kom från hans hemland uppgraderade oss avsevärt. En chaufför var emellertid stor beundrare av Henrik Larsson och någon gillade Fredrik Ljungberg mest, men det var tydligen främst för att han var lika snygg och välklädd som Beckham förstod vi.

Göteborg och Stockholm
Vi insåg snart att rivaliteten mellan Hanoi och Saigon var värre än den mellan Stockholm och Göteborg. Man försökte på båda sidor tala negativt om den andra. När vi exempelvis i Saigon sa att vi ätit gott i Hanoi fick vi veta att det smakade så bra för att maten innehöll glutamat. Faktanörd som jag är sökte jag naturligtvis artiklar om detta och fann många ”alternativa” texter som utpekade glutamat som oerhört farligt – nästan i klass med chemtrails. När man däremot sökte sig till vetenskapliga artiklar från officiella källor, som Livsmedelsverket och olika svenska och internationella livsmedelsforskare fick man en annan bild. Jag fick lära mig följande. Glutamat är en smakförstärkande aminosyra som delvis produceras av den egna kroppen och nödvändig för kroppen. Den förknippas med det man idag kallar ”den femte smaken” – umami. Den förekommer rikligt i de flesta grönsaker, men främst de med mycket protein som soja och olika sädesslag. Som tillskott används det främst i kryddor och i olika extrakt, typ buljong. Det är en av de under längst tid och mest ingående utforskade tillsatserna i mat och man har inte funnit några risker med dessa tillsatser varken för vuxna eller för barn. En del rädsla kan, menar man, härröras från en sammanblandning av onormal överproduktion av ämnet i den egna kroppen, som kan innebära hälsoproblem och extern tillförsel genom kosten. Något som inte kan likställas enligt den vetenskapliga forskningen.

Mat och dryck

Jag återkommer till den fantastiska maten. Dryck är mer komplicerat. Vin kostar nästan lika mycket på restaurang som i Sverige och ölet är inte någon höjdare, men drickbart – Hanoi, 333 och det japanska Sapporo var relativt bra till maten. Däremot har man massor av lokala spännande drycker med ingredienser som man inte kan föreställa sig i västvärlden – ofta blandningar av the och juicer på frukt eller grönsaker med olika kryddningar. Värt att prova! Det vietnamesiska kaffet är utsökt gott och starkt. Passar verkligen den svenska smaken. Det produceras i bergstrakterna och finns i många olika kvalitéer. Traditionellt serveras det med kondenserad mjölk, men jag föredrar det svart och min fru med vanlig mjölk.

Kultur
Om man jämför med Kuba så är skillnaden enorm inom vissa områden. På den stora bokmarknaden i Havanna fanns bara böcker av Che och Castro, några drinkböcker, samt några biografier om Hemingway, men det fanns desto fler av dessa. På bokgatan i centrala Saigon fanns översättningar av mängder av västerländska bestsellers av senaste datum. Annan kultur vi mötte återkommer vi till.

Arkitektupproret - man vill göra det man kan 17 Feb 2017 4:25 AM (8 years ago)

Eftersom jag har varit del av arkitektgemenskapen i 50 år innan jag pensionerade mig är det väldigt tillfredsställande att se att det numera finns en diskussion om arkitektur som inte bara är inomprofessionell. Jag har med intresse och visst nöje följt debatten som orsakats av Arkitektupproret och olika debattörers åsikter om hur man får utforma byggnader. Upprördheten har på en del håll varit stor över en byggnad i Växjö som man säger är en pastisch och sådant bör inte arkitekter ägna sig åt tycker många inom yrket.

I sakfrågan så är jag lite konfunderad, men inte förvånad. Det finns flera aspekter som drar upp den gränslinje som markerar skillnaden i inställning till att utforma byggnader utifrån gamla estetiska förebilder. En av dessa aspekter är huruvida man ser en byggnad som arkitektens eller samhällets. Utifrån mina år som praktiker, forskare och lärare i ämnet så påstår jag att den vanligaste åsikten bland arkitekter är att det är ”deras byggnad” – inte beställarens eller brukarens. En något unik åsikt utanför de fria konsternas sfär. I sådana fall är det inte förvånade att man så ofta som möjligt vill utforma något som blir en signatur för en själv och att utforma en byggnad som knappast märks att den är ny i en gammal miljö är ju mindre intressant även om detta skulle vara det bästa för helheten just i den situationen.

Nu kan jag sympatisera med de som är kritiska till återanvändning av gamla formspråk eftersom det ju inte för byggnadskonsten framåt. Varje tid bör ju sätta sin prägel på stadsbilden, men även detta bör göras med omdöme och skicklighet och med hänsyn till den ovanstående aspekten kan omdömet ibland svikta av egoistiska skäl. Jag kommer osökt att tänka på en parallell inom scenkonsten där det verkar vara mode att varje regissör, som sätter upp klassiska verk, känner sig tvingad att ge den en nutida inramning för att inte skämma ut sig bland kollegorna. Jag anser nog att om man sätter upp Romeo och Julia i Verona i samband med ett jubileum så är det nog inte så välfunnet att göra dem till drogmissbrukande hiphoppare på rymmen från sina föräldrar och samhället utan hålla sig till originalets tidsanda – även om det inte ger samma rubriker i kulturpressen.

Nu är diskussionen som jag upplever den lite ologiskt. Man kritiserar ett verk som gjorts i klassicistisk anda, medan det mesta som utformas idag görs i en annan historisk anda – den modernistiska. Om vi ser till historien så finns det många exempel på hur historiska såväl former som tekniker används och ibland utvecklas. Färdigställande av Sagrada Familia i Barcelona är ett exempel på hur Gaudis formspråk tolkas utifrån modern kunskap och teknik till något som både smälter in i helheten och utvecklar. Bofills postmoderna pastischer och blandning av gamla formkomponenter hyllades och kopierades av all världens arkitekter för bara en kort tid sedan och hela gamla Warszawa har byggt upp som en närmast exakt kopia av det som fanns där innan WW2. Många av våra stilsäkra svenska arkitekter, som exempelvis Jan Gezelius, har förhållit sig mycket ödmjukt och ibland närmast kopierat äldre formspråk och proportioner i sina verk.

I detta sammanhang tror jag det är en komponent man missar – kompetensen. Jag hade turen att gå de två första åren av min utbildning med gedigen undervisning i såväl byggnadsteknik som arkitekturhistoria och formlära och de två sista åren i den problemorienterade projektundervisningen. De första åren gav oss en solid teknisk och historiskt estetisk grund att stå på och de två sista åren en vid förståelse av hur arkitekturen samspelade med samhälle och individer. Efter tidigt sjuttiotal så har det skett en kontinuerlig nedmontering av teknikkunskaperna i arkitektutbildningen. Däremot har sociala och samhälleliga frågor fått större utrymme. Estetiken har samtidigt gjorts till en privat fråga där många skickliga lärare strävat efter att ge eleverna sina egna formideal och ibland göra dem till närmast kloner av sig själva. En bred och generell kunskap i designteori och arkitekturförståelse har i stort saknats annat än för särskilt intresserade och engagerade individer.

Samtidigt har de praktiserande arkitekternas ”hängslen och livrem” mer och mer försvunnit från kontoren. Jag talar om de skickliga byggnadsingenjörerna, utan vilkas kunskap arkitekterna står sig slätt alldenstund denna kunskap saknas i utbildningen.

Med detta i åtanke vore det en katastrof för arkitektbranschen om samhället och medborgarna skulle börja efterfråga en annan typ av arkitektur som bättre anpassar sig till situationen och verksamheten och som kräver kunskaper som dagens arkitekter i gemen saknar. Man hänvisas därför i mycket till den kompetens, den teknik och de önskemål som byggbranschen kan och vill tillhandahålla vad gäller material och tekniker. En numera bortgången kär vän och kollega berättade att han på sextiotalet under brinnande miljonprogram, som helt nyutexaminerad arkitekt och som första uppdrag fick ansvar för att rita ett bostadsområde på flera hundra lägenheter. Det gick utmärkt – allt fanns redan i ritningslådan. Det var bara att kopiera och mångfaldiga tidigare projekt med lite anpassning av storlek och lägen. Alla vi som varit i några av dessa områden vet vilka formideal som lämpade sig för denna produktion. Vad jag menar är att det inte är särskilt svårt eller tidskrävande att rita något nymodernistiskt som endera totalt avviker från resten av stadsbilden, eller är i sig självt totalt anonymt, men att åstadkomma ett tillägg till miljön som både utvecklar arkitekturen och respekterar det befintliga är något som kräver både historiska, estetiska och tekniska kunskaper som få arkitekter, byggnadstekniker och hantverkare har i Sverige idag.

Jag kan förstå att det upprör - inte bara av estetiska skäl - när den "moderna" arkitekturen ifrågasätts just när ett nytt "miljonprogram" är i vardande och det för en gångs skull finns lite pengar att tjäna i arkitektbranschen.

Vinjettbilden på gamla staden i Warszawa är från DESTINAVO

Arkitekturupproret - en tillbakablickande fundering 12 Feb 2017 2:19 AM (8 years ago)

Jag följer inte med i den svenska arkitekturdebatten idag från min plats i Frankrike och inte heller är jag medveten om hur den svenska arkitekturproduktionen ser ut idag annars än det jag råkar stöta på vid besök i Sverige. Jag blev därför intresserad och road när jag stötte på rörelsen Arkitekturupproret och framför allt deras utmärkelse Kasper Kalkonpriset, som delas ut samtidigt som det traditionella arkitekturpriset Kasper Sahlinpriset. Jag måste erkänna att jag blev mycket förvånad över exempel på både de som nominerats till Kalkonpriset, som av de som vunnit det prestigefyllda Kasper Sahlinpriset. Skillnaden var hårfin och det fick tankarna att gå till det formspråk som var så vanligt under miljonprogrammet på 60-talet – något som jag aldrig trodde jag skulle behöva återuppleva. Det fick mig att minnas och tänka tillbaka på min egen relation till arkitekturen och arkitekter och jämföra detta med den kritik som Arkitektupproret artikulerar.

Jag blev antagen till Chalmers Arkitekturskola 1969, som en av de relativt få personer som kom från en landsbygdsmiljö där få byggnader var högre än två våningar och mestadels uppförda i trä. Det som jag omedelbart insåg var att den syn på byggnaders och dess utformnings självklara relation till det vardagliga livet och användandet, som man hade in min uppväxtmiljö var ganska ointressant i det yrke jag hade valt att utbilda mig till. Arkitektur var något i sig själv som inte icke-arkitekter kunde förstå till fullo och inte borde ha åsikter om. Eftersom många av mina kurskamrater hade föräldrar eller nära anhöriga inom yrket eller åtminstone växt upp i en miljö där Arkitektur (OBS - med stor bokstav) kunde förstås hade jag en del att ta igen. Det ämne i utbildningen som jag emellertid kunde relatera min egen erfarenhet till var det som förmedlades av professorn i arkitekturhistoria Elias Cornell och hans livfulla föreläsningar om allt från samlarfolkens till nutidens människors byggande. Jag kunde i hans undervisning få stöd för min egen uppfattning om vad syftet med mitt kommande yrke skulle kunna vara.

Ett främlingskap, hos en del kollegor gränsande till förakt, gentemot icke arkitektskolade människors värderingar om den byggda miljön var således ett tidigt intryckt jag fick. Detta var hos en del så implicit att de inte själva var medvetna om det utan att man troligen måste komma ”utifrån” för att observera det, men hos andra en väl artikulerad hållning man var stolt över. En paradox i detta var att en rörelse att involvera brukarna i designprocessen började under den här tiden inom både forskning och undervisning på våra arkitektskolor och även bland en del praktiker, men trots detta låg en underton av professionell egennytta under även dessa positiva strävanden, vilket jag och mina doktorander försökt beskriva i en artikel i den tyska tidskriften Logistik & Arbeit [1].

Det andra förhållandet jag kände mig främmande för, men inte då kunde artikulera ens för mig själv, var den närmast religiösa uppfattningen bland arkitekter att det fanns en motsättning mellan ”form och funktion”. Underligt nog förefaller denna föreställning tjäna som vägledning även i den kritik som idag framförs av Arkitektupproret om än inverterad. Med vardagligt språk kanske man kan säga att vi talar om en förment motsättning mellan skönhet och användbarhet. Numera, i Arkitektupproret,  kritiseras arkitekterna för att bara tänka på användbarhet och strunta i skönheten. Det har inte alltid varit så i modern tid.

Under hela min utbildning och nästan hela mitt yrkesverksamma liv har det motsatta varit fallet. Själv har jag ägnat min yrkesgärning åt forskning kring och utformning av byggnader för allehanda mänskliga verksamheter, bostäder dock nästan helt undantaget. Kritiken mot arkitekter har under decennier varit att många av de stora arkitektoniska mästerverken och många mer alldagliga verk som uppskattats av professionen har fungerat dåligt för sina verksamheter och i vissa fall till och med varit till skada för verksamheten och orsakat skada, hälsoproblem och andra olägenheter för de som använder och vistas i byggnaden.

Svaret från kollegor på denna kritik har alltid varit att man inte bara kan tänka på funktionen utan att det ju måste vara vackert också. Man hävdade att användbarheten hos ett byggnadsverk skulle stå i motsats till skönheten. Att det samtidigt funnits en kritik som inriktat sig mot att, trots den förmenta fokuseringen på estetik, mycket som byggts framstått som oskönt i den arkitektmässigt otränades öga är motsägelsefullt. Det väckte visst uppseende när kollegan professor Boris Schönbeck och jag delvis seriöst och delvis som provokation, förespråkade att Prins Charles av England skulle utses till hedersdoktor i arkitektur på Chalmers för sin välkända arkitekturkritik.

Just i påståendet att användbarheten skulle bli lidande eftersom det var arkitektens skyldighet att prioritera skönheten bygger på grundläggande missuppfattning bland arkitekter, som faktiskt jag har funnit, är unikt bland de yrken som designar bruksföremål. Definitionen av funktion inom designteorin är ”en egenskap som ges objektet och som syftar till en förväntad effekt”. En av många, men en mycket kraftfull, effekter som en byggnads utformning ger upphov till är givetvis hur den uppfattas visuellt – hur den passar in och vilken upplevelse den ger i den byggda helheten. Att särskilja denna funktion från mer praktiska egenskaper som kan mätas i meter, kronor och decibel är inget mindre än okunnigt om designteorins grunder och som sagt – unikt bland de yrken som utformar bruksföremål. Nu kan man ju lite ironiskt säga att just avsaknaden av estetisk omsorg är ett medvetet försök att tilldela en byggnad en kraftfull funktion med effekten att irritera människor och få dem att uppleva olust i den byggda miljön. Att det samtidigt skiljer den ”kunnige” betraktaren från lekmannen får väl ses som en bonus. Det är ju den generella betydelsen av estetik som skiljer en byggnad från en mobiltelefon. Få blir upprörda om grannen köpt en, som man tycker, smaklös telefon, men många drabbas av olust om en byggnad utformas på ett sätt som upplevs som ett övergrepp på ens livsmiljö eller på det historiska arvet. Eller som jag lärde mig av Elias Cornell – en byggnad kan man inte undvika att bruka, inte lägga åt sidan, inte bortse ifrån eller glömma bort. Den finns där mitt ibland oss under lång tid oavsett vad vi gör. Det är ett stort ansvar att axla för dess upphovsman.

Hur kan det då bli på detta sätt och varför röner inte andra yrken som utformar bruksföremål denna kritik. Svaret är mångfasetterat och för att börja med de som utformar andra bruksföremål, som telefoner, bilar och andra tekniska artefakter som vi delvis använder för att uttrycka vår personlighet och njuta av tillvaron. Svaret är att den utformning som inte tillfredsställer användarnas behov och gillande blir kvar på hyllan och designern i fråga får ägna sig åt ett annat yrke - deras produkter säljer inte och ingen producent anlitar dem efter ett sådant misslyckande.

Jag resonerade just kring detta avseende arkitekter i en text för några decennier sedan [2]. Min förklaring var att arkitekter mycket sällan återvänder till sina verk för att ta reda på hur de som använder det upplever dess användbarhet. Skälen är olika, men ointresse för frågan kombinerad med att beställaren inte betalar för det spelar in – det ingår inte i uppdraget att ha kvalitetsuppföljning.

En annan aspekt som skiljer arkitektens arbete från andra designyrken är att beställaren nästan aldrig är den som brukar byggnaden utan är ett företag som värdesätter helt andra egenskaper än de som är viktiga för de som dagligen brukar byggnaden eller de medborgare som dagligen vistas och använder den byggda miljön. Man kan således tillfredsställa sina direkta beställare – dock inte de verkliga - även att man utformar något som en majoritet av medborgarna känner stor motvilja mot. Följaktligen blir det heller inga negativa följder av att man utformar verk som många ogillar, till skillnad mot det omedelbara ”straff” man skulle få om man utformade exempelvis mobiltelefoner eller bilar.

En annan aspekt som inte manar till aktsamhet är att man som arkitekt får betalt ”in blanco” kan man säga. Man utformar ett verk som kan se bra ut som idé, men dess verkliga egenskaper blir inte uppenbara förrän de är byggda och tagits i bruk och då är det ju för sent att göra något åt det. Det tillverkas också i ett exemplar och misstag kan därför inte enkelt rättas till på samma sätt som vad gäller andra bruksföremål. När dessutom ingen ansvarig är intresserad av utvärdering eller korrigering så går det lätt illa. Det här leder in på ett förhållande som är speciellt och problematiskt för arkitekturproduktion. Pedagogen, filosofen och pragmatikern John Dewey (1859-1952) pekar på att en handling inte till fullo kan utvärderas annat än utifrån den effekt det ger upphov till. Således inte utifrån hur god idén är eller utifrån en representation av idén i form av en ritning eller modell, utan bara utifrån den effekt det färdiga resultatet orsakar i det dagliga livet på kort och lång sikt. Det finns en vitt spridd uppfattning inom arkitektyrket att det verkliga resultatet är intentionen - ritningen och dess tillhörande illustrationer.

Alla dessa aspekter av arkitektyrket har således till del sina yttre och organisatoriska förklaringar och kan till delar skyllas på beställarnas värderingar och önskningar, men delvis återfaller en sådan ursäkt på arkitektprofessionen själv eftersom en definition av en profession är att den skall ge råd till sin kund utifrån bästa professionella kunskap – inte bara göra beställaren glad även i de fall när denne efterfrågar kvaliteter som uppenbarligen strider mot god professionell praxis.

Här kommer emellertid ett annan väl dokumenterat förhållande in. Sociologen och professorn vid University of Princeton’s arkitektskola – Robert Gutman - har i en stor intervjuundersökning funnit, att åtminstone nordamerikanska arkitekter, främst utformar sina byggnader med strävan att tillfredsställa sina kollegor och få beröm och utmärkelser från dessa. I linje med detta har den tysk-amerikanske arkitekturprofessorn, vid University of Cincinnati – Wolfgang Preiser - resonerat. Han är den som har utvecklat tekniker för utvärdering av byggnader i bruk (Post Occupancy Evaluation). När han för ett par decennier sedan skrev en rapport där han utvärderat några av de mest berömda nordamerikanska arkitekturverken och skrev en debattartikel under namnet ”Foam Follows Function” kunde han inte få den publicerad i någon amerikansk arkitekturtidskrift. Han vände sig då till mig som då kunde placera ett antal av hans artiklar i The International Journal of Corporate Real Estate, som jag då var medlem i redaktionskommittén för.

Som avslutning kan jag inte avhålla mig från att göra en utvikning till ett helt annat område som numera ligger mig varmt om hjärtat – att ta del av verken av matlagningens skickligaste konstnärer. De få gånger jag över huvud taget har råd att gå på de finaste restaurangerna i Sverige och Skandinavien kan jag inte låta bli att jämföra med de matkonstnärer vars verk jag utan problem - varken ekonomiska eller logistiska - kan njuta av i Sydfrankrike. Jag har sett några exempel på prisad arkitektur i Sverige som inte utmanar genom sitt bristande engagemang utan snarare genom sin provokation och sin framhävande av sig själv utan hänsyn till varken tradition eller sammanhang. På samma sätt har jag tagit del av några firade skandinaviska matkonstnärer som sätter en ära i att använda råvaror och smakkombinationer, som för många upplevs som både onödiga och motbjudande. Detta samtidigt som man genom att bli prisade av sina gelikar får den osäkre att betala förmögenheter för att få äran att smaka och den som vågar ta avstånd eller tycka det är mindre smakligt att klassas som osofistikerad och okunnig.

I mina nuvarande hemtrakter i södra Frankrike och norra Spanien finns flera av de 10 bästa restaurangerna i världen idag. Det som utmärker de flesta är hög teknisk kunnighet, enkelhet i råvaruval, förädling av lokala råvaror och en kreativ utveckling av den lokala traditionen vad gäller såväl mat som dryck. Jag avslutar återigen med en lärdom och språklig konstruktion från Elias Cornell: ”Man skall inte märkvärdiggöra saker” – ett visdomsord som i sin tankefigur travesterar en av H C Andersens mest berömda och här relevanta sagor.

1) Granath, J. Å., Lindahl, G. Rehal. S. 1996. From Empowerment to Enablement - An evolution of new dimensions in participatory design. Logistik & Arbeit.

2) Granath, J. Å. 2001. Architecture - Participation of users in design activities. In Waldemar Karwowski, International Encyclopedia of Ergonomics and Human Factors, volume 3. Taylor & Francis, 2001.

3) Gutman, R. 1988. Architectural Practice: A Critical View. Princeton, N J: Princeton Architectural Press.

Vinjettbilden lånad från Arkitekturupproret – presentation av verk av det vinnande arkitektkontoret av utmärkelsen Kasper Kalkonpriset.

En förhärdad tvivlare 10 Dec 2016 9:25 AM (8 years ago)

När man blir pensionär får man lite tid till annat är sin karriär och de dagliga plikterna. Bland annat får man tid att reflektera - om man är lagd åt det hållet. Det låter fint att reflektera, men jag har reflekterat över mig själv och insett att det också kan vara ett socialt handikapp, men som så många sådana – handikapp alltså - så finns det både goda och dåliga sidor av det också.

Att reflektera alltför mycket skapar ofta problem i umgänget och samhällslivet. En av mina mest smärtsamma minnen i den vägen är när jag på tidigt sjuttiotal talade med min far om det förtryck som palestinierna utsattes för i staten Israel. Fram till den tiden hade hela västvärlden levt med den kollektiva skuld som de fruktansvärda grymheterna under Hitlertyskland utsatt judarna för och som omöjliggjorde all kritik mot staten Israel. Min far blev oerhört upprörd och uttryckte sin bestörtning över att jag blivit nazist. Att just han som alltid uppmuntrat mig till självständigt tänkande, att se olika sidor av saker och att ta reda på hur det förhåller sig blev så upprörd och så fördömande smärtade mig mycket. Det låg tydligen alltför nära hans generations trauma för att han skulle klara av andra tankefigurer än de invanda. Till hans heder och min glädje bad han mig om förlåtelse för sitt utfall senare, men det tog honom tjugo år att säga detta till mig och att inse att min kritik hade fog för sig och att man inte behöver vara antisemit för att kritisera delar av den politik som Israel som stat för. Tydligen hade händelsen satt spår även i hans minne.

Idag har jag problem med det mantra som alla upprepar och måste erkänna sig till, nämligen ”alla människors lika värde”. Jag har inget emot själva principen, men kan inte ärligt säga att jag anser att alla människor har lika värde på individnivå och med senaste tidens händelser och framväxten av Daesh så har jag svårt att ansluta mig till det generellt på gruppnivå också, utan stora förbehåll. Hur jag än försöker så kan jag inte påstå att en förövare av sexbrott mot minderåriga har samma värde som offret. Jag tror inte jag är ensam om det. Nu är det nog inte det som menas när man säger det heller, men det är ju ändå det man säger och personer har faktiskt blivit uteslutna ur sammanslutningar och blivit socialt straffade för att de vill problematisera detta mantra.

Jag har gått till källan, dvs. FNs deklaration om mänskliga rättigheter och funnit att det svenska mantrat är en dålig översättning. I artikel 1 står det: “All human beings are born free and equal in dignity and rights. /…/, samt i artikel 2: /…/ Everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth in this Declaration, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status. /…/
Originaldeklarationen är något helt annat än det man skall bekänna sig till i Sverige och originalet är mästerligt formulerat, vilket gör att jag till fullo stödjer dess värderingar. Det handlar således om att alla människor skall ha samma förutsättningar oberoende av egenskaper som de inte kan påverka eller åsikter de har. Däremot står inget om att de skall värderas lika som alla andra oavsett vilka handlingar de utför i olika skeden i livet. Däremot att konsekvenserna av sådana handlingar skall vara lika oavsett det ovan nämnda. Eller kort sagt: Likhet inför lagen skall gälla. För att vara än mer explicit så skall således en sexförbrytare straffas enligt samma skala som alla andra sexförbrytare även om han råkar var en fattig person tillhörande en minoritetsgrupp i landet. Jag har förstått att Sverige är ensamma om att ha denna bristfälliga översättning/tolkning av de mänskliga rättigheterna.

En ytterligare reflektion som jag tvingas göra är hur så kallad ”positiv diskriminering” och ”identitetspolitik” där man bedömer människor positivt och negativt och delar upp i onda och goda utifrån kön, hudfärg och sexuell läggning, rimmar med originaltexten i FN-deklarationen. Som ni hör ställer mitt huvud till det för mig i livet i relation till vad ”alla” svenskar anses tycka idag.

Ju mer jag funderar över detta ju mer inser jag att detta ”handikapp” har följt mig hela livet och dessutom format mitt yrkesval. Jag blev forskare och fullständig faktanörd, som alltid söker efter ”det andra” och ofta finner jag svaret i både ”det ena” och ”det andra” - inte mitt emellan som många påstår.

Mina första reflektioner, som inte var så uppskattade, var i söndagsskolan där jag gick i nio år. Ett mantra som alltid upprepades där var ”och så blev skriften fullbordad”, eller ”och så skedde enligt skriften”. Att något annat skulle ske hade varit en katastrof som inte ens kunde tänkas. Tanken var väl att Gud vet allt och Gud styr allt och människans öde ligger i Hans händer. Det är för övrigt samma grundsyn som vi så ofta ifrågasätter hos Islam, där man anser att allt är förutbestämt av Allah.

Trots att jag som 7-åring trodde stenhårt på Gud och att han såg allt och att man bara kom till himlen om man förtjänade det så skar det sig lite mellan de värderingar jag fått från min far och det jag lärde mig i söndagsskolan. Min far hävdade att vi alla har ansvar för vad vi gör och att vi har en fri vilja att välja inom vissa begränsningar. Vid vuxen ålder har jag funnit att Immanuel Kant säger samma sak då han menar: ”Att handla av tvång inte är att handla moraliskt”. Det krävs således en möjlighet att välja fel för att man skall få tillgodoräkna sig den moraliska dygden av att välja rätt.

Problemet uppstod för mig när vi kom till Jesu lidande och död på korset och förspelet till det. Fast jag hört historien många gånger satt jag varje gång och hoppades på att han skulle klara sig – Jesus alltså. Att Judas skulle komma på bättre tankar och inte ta de ”trettio silverpenningarna”, att Pontius Pilatus skulle följa sitt samvete och inte falla till föga för den ”demokratiska” pöbeln som skrek ”korsfäst” och jag föraktade djupt alla som stod där och skrek efter blod. Många gånger under berättelsens gång såg det ut att gå vägen. Judas tvekade och Pontius Pilatus försökte lirka med pöbeln, men till slut ”gick skriften i uppfyllelse” och jag inbillade mig hur mina lärare drog en suck av lättnad. Det kunde ju ha gått på tok och bibeln hade då haft fel och hur skulle det ha sett ut?

Jag tyckte emellertid att det var djupt orättvist! Varför föraktade alla Judas så intensivt? Han gjorde ju bara vad Gud hade bestämt och det som stod i skriften. Att han blev utvald att vara det nödvändiga svarta fåret var ju inte hans fel tyckte jag. Eftersom jag var en mycket skötsam, vattenkammad och inte så lite lillgammal och framför allt vetgirig liten pojke så frågade jag. Från mitt hem hade jag fått lära mig att man måste fråga om man tycker något är svårt att förstå. Det skulle jag inte ha gjort. Så här i efterhand så inser jag att söndagsskollärarna knappast hade den intellektuella rörligheten och förmågan att handskas med en sådan fråga. Man ”drog det kort” som jag fick presenterat för mig många gånger, nämligen vikten av ”barnatro”, som den viktigaste egenskapen för en kristen människa, som skulle ha den ringaste möjlighet att komma till himlen. Berättelsen om den besvärlige och föraktade Tomas Tvivlaren följde omedelbart på mina frågor. För er som inte är så bevandrade i ”biblisk historia” som det hette så var Tomas den av lärjungarna som ville diskutera och förstå det Jesus gjorde och påstod. Han var en besvärlig typ som inte nöjde sig med att tro, utan ville förstå – han saknade den eftersträvansvärda barnatron, liksom jag antogs göra.

Jag hade en annan liten reflektion också som kunde ha ställt till det. De stora hjältarna på den tiden var missionärerna och varje år kom ”vår” missionär på besök till söndagsskolan och ibland hade hon med sig en riktig före detta "hedning" från Afrika som nu hade ”överlämnat sitt hjärta till Jesus”, så vi skulle kunna se till vad vår kollekt gick och det våra böner åstadkom. Att de hedningar som, trots att de träffat en missionär och fått höra om Jesus, inte lät sig döpas skulle brinna i den eviga elden kunde jag acceptera, men hur var det med de som inte ännu träffat på en missionär och fått chansen? Där var beskeden glasklara – de som var hedningar kom inte till himlen. Bara ”Guds barn” fick den förmånen. Det var ju därför det behövdes missionärer som kunde rädda dessa stackars människor. Jag tyckte det var väldigt orättvist, men det höll jag för mig själv. Kanske ni känner igen retoriken från dagens islamistiska propaganda – även om man måste erkänna att missionärernas metoder att uppnå målen var oerhört mycket mer sympatiska. Jag gick i söndagsskolan mellan 1949 och 1958.

Mina minnen så här i efterhand är att jag upplevde att både bibeln och mina lärare var orättvisa och ologiska. Samtidigt så var jag övertygad om att jag missat något eftersom det bara var jag som tyckte så. Jag skulle nog ha svårt att komma till himlen och alternativet var ju väl beskrivet för oss så det var en hel del ångest förknippad med detta. Jag ville ju så gärna vara rätt. Inte hjälpte det att uppföra sig väl heller för Gud såg ju allt och visste hur jag tänkte så där hade man inte mycken hjälp att hämta. ”Ögontjänare” var en annan klubba som kunde användas. Det där med att Jesus förlåter allt trodde jag inte mycket på eftersom den praktik av intolerans och fördömande som församlingens ledande medlemmar visade mot alla som föll ur ramen det allra minsta berättade en annan historia.

På den vägen är det, som man säger i Göteborg. Jag blev forskare på kuppen och har fortsatt hela livet att ifrågasätta det andra anser vara enkelt och det alla är överens om ända tills jag tycker att jag funnit något som tillfredsställer mina behov av mening och logik. Om jag har lärt mig något av livet och historien så är det att när ”alla” tycker lika och är överens om vad som är ”sanning” – då skall man akta sig för då kan det gå riktigt illa.

Nya luriga affärsmetoder 4 Dec 2016 3:51 AM (8 years ago)

Jag gillar tekniska prylar och det har Internets alla grenar insett. Jag får därför information om allt nytt och häftigt som utvecklas. Det kommer i flödet på Facebook, i marginalen på min Facebookgrupp, som reklam på alla bloggar jag besöker, insprängt mellan artiklar i dagstidningar jag läser osv. Ofta läser jag och ofta blir jag intresserad och någon gång faller jag till föga och köper något. Numera alltmer sällan dock.

Genom några exempel vill jag dela med mig av mina erfarenheter så att ni är försiktiga. Märk att de produkter jag skriver om i allmänhet inte är dåliga, ibland till och med potentiellt geniala, men det finns oftast en hake.

LIMA
Om man är trött på att Google, Apple och Microsoft tar hand om alla ens filer, inklusive alla bilder och förfogar över dom som om du inte längre äger dom så blir man ganska glad när man hittar en ny innovation som gör att man kan sätta upp ett eget MOLN hemma där allt sparas och är tillgängligt var man än befinner sig och på vilket plattform man än har så länge man har Internet. LIMA är en sådan pryl. Jag köper den och dessutom en stor hårddisk som rymmer massor. Den behövde jag ändå, men hade tänkt vänta lite med.

I reklamen lovade man att jag skulle kunna koppla upp ett antal befintliga hårddiskar till min LIMA, men det visade sig när jag började installera att LIMA inte accepterade någon av mina befintliga diskar. Därför blev jag tvingad köpa en ny. Hur funkade det då? Jo ganska hyfsat, men LÅNGSAMT.

Ett par månader senare lanseras LIMA ULTRA som är 16 gånger snabbare än den jag köpt och den kostar lika mycket till som min långsamma gör. Visserligen får jag som gammal kund ett specialpris som jag inte har råd med just nu och som bara räcker någon vecka – allt för att stressa mig att slå till. Jag känner mig lite blåst, främst på grund av att man sålt en ofärdig produkt till mig och att mina förmåner som gammal kund är så begränsad att jag inte hinner tänka efter.

DESIGNRR
”Storebror” har insett att jag söker ett program som gör att jag kan trycka en bok från texter i en blogg. Jag matas därför dagligen med reklam om det kommande revolutionerande designerprogrammet DESIGNRR. Jag läser allt jag kan hitta om det i litteraturen och som är ambivalent. Det hade ju inte lanserats och det lovar skumt mycket till ett skumt lågt pris. Det får ligga till sig till det finns i verkligheten.

Några månader senare har det mognat i mina tankar och programmet finns. Det erbjuds en ”livstidslicens” för lite över 200 kronor och det framtida priset kommer att bli flera gånger högre. Jag köper eftersom jag bara kan bli blåst på 200 kronor – och det tycker jag nog att jag blev, men det blev ju en bloggtext. Till en början trodde jag det var en riktig SCAM, eftersom jag inte fick något när betalningen väl mottagits. Det enda jag fick var ett erbjudande om att uppgradera till DESIGNRR PRO för ytterligare en tusenlapp. Ingen information om hur jag skulle få det jag trodde jag betalat för. Efter att jag skickat ett mail till supporten kom det efter någon vecka inloggningsuppgifter till tjänsten och jag kunde börja använda den – trodde jag.

Jag har arbetat i 30 år av och till med ordbehandling Desk Top Publishing och olika layoutprogram, men det här var svårförståeligt och hade ett rörigt interfejs, som inte på något sätt påminner om något jag sett förr. Nåväl, man får väl lära sig tänkte jag och tänkte testa med att omvandla min släktforskningskurs på min blogg till ett tryckalster. Som sig bör angav jag bloggadressen, men si det gick inte. Varje bloggpost skulle importeras var för sig angav man. OK – opraktiskt och helt olikt alla konkurrenter, men då får jag väl göra det. Snart insåg jag att den livtidsversion jag köpt bara kan importera TRE bloggposter. Visserligen kan jag göra hur många trycksaker jag vill så länge de bara innehåller TRE poster. Visserligen skulle jag kunna producera en bunt bokfiler i PDF-format och sedan köpa en licens från exempelvis Adobe som gör att jag kan slå samman dessa filer till en hel bok, men det var inte vad jag köpte. Jag känner mig blåst!

TRACKR
Har ni tappat era nycklar, är ni rädda att få bilen stulen eller mobiltelefonen, vill ni veta var er äkta hälft befinner sig när han/hon jobbar över, eller har ni funderat på var katten håller hus när han är borta hela natten? TRACKR har lösningen och inte är dessa små eleganta brickor särskilt dyra heller. Det bygger på en teknik som man kallar Crowd GPS och GPS vet vi ju vad det är och vi förstår ungefär hur det funkar. Man behöver bara gömma eller hänga en av dessa små prylar på det man vill hålla koll på – supercoolt skulle ungdomar säga. Jag var nära att beställa ett set, men vis av skadan läste jag noga igenom den tekniska beskrivningen.

Nyckerordet är CROWS GPS – inte vanlig GPS således. Det var inte så lätt att genomskåda, men i efterhand insåg jag varför man alltid påpekade att man fick veta ”var den förlorade prylen setts senast”, således inte ”positionen där den befinner sig just nu”. Det funkar så att den lilla prylen i sig själv sänder ut signaler med en räckvidd på ett par hundra meter, som kan tas emot av den som har en TRACKR-app installerad på sin telefon eller platta. Appen meddelar då var din förlorade pryl senast upphöll sig och sänder detta vidare till din app och till din dator. Således utan andra användare av TRACKR i närheten så vet ingen var din förlorade pryl finns. Om din bil försvunnit till en liten by i gamla Östeuropa lär det inte vara så tätt med TRACKR-användare som kan meddela dig var bilen finns. Inte heller lär det ge något resultat om den står i ett garage med tjocka väggar i ett industriområde. Jag inser också att i vår lilla by på sydfranska landsbygden lär TRACKR inte vara så COOL, eftersom folk har andra intressen än att skaffa sig häftiga prylar till sin mobiltelefon. Jag köper nog en om jag någon gång flyttar till Kalifornien eller kanske Stockholm. Slapp att bli blåst!!!

Vad jag reagerar på är naturligtvis de halvsanningar som reklamen innehåller, dels att man utsätter kunden för en stressituation, som gör att man inte läser igenom all information, som ligger djupt nedbäddad i reklambudskapet, tillräckligt bra.

Sverigeresan del V – Jönköping 1 Nov 2016 7:40 AM (8 years ago)

Första sevärdheten blir Sveriges första, och fortfarande vackraste, motorväg efter sjön Vättern. Där står Gyllene Uttern på programmet, delvis för att det är en intressant byggnad som Sveriges tidiga bilturister har starka minnen från dels för att min fru har minnen från sin barndom förknippade med detta anrika motell. Det ligger vackert och deras lunch är vällagad och riklig. Matsalen är som hämtad ur en nationalromantisk saga. Våra amerikanska vänner var emellertid lite konfunderade när de läste den engelska översättningen av menyn. Det serverades ”rolled cattle” och de undrade givetvis vad boskapen hade rullat sig i. När de insåg att det var nötrullader de fick på tallriken blev de lugnare – dessutom var de goda. Vi frossade dessutom, som på så många platser i Sverige, på lokalbakat knäckebröd – den här gången från Gränna.

Gränna är ju ett måste för turister, även om vi redan fått vårt pensum av välbevarade trästäder genom besöket i Nora. Den pittoreska delen här är lite mer begränsad och de nyare delarna är inte så sevärda – men, det de har det har dom i Gränna så det var en upplevelse för vännerna. Inte minst är det intressant med alla polkagristillverkare som ligger på rad. Vi köpte inga. Däremot köpte våra vänner knäckebröd trots det höga priset.

I Gränna blev jag helt plötsligt anropad av en kvinna som stod utanför sin butik. Det visade sig att det var en före detta flickvän till min son som jag inte sett på över två decennier. Det var ett trevligt möte och hon var lika trevlig och rar som jag minns henne. Hon äger nu butiken Gevinnans Rum, som är en fin så kallad livsstilsbutik med allehanda produkter för välbefinnande.

På vägen hem från Gränna tog vi vägen genom Röttle by och upplevde forsen och den gamla Rasmus kvarn från 1600-talet. Namnet Röttle lär vara en modernisering av Rytlafors som betyder den rytande forsen. Så mycket rytande var det inte efter den torra sommaren, men man får ju ha fantasi.

Havskräftor i Göteborg är ju en delikatess, men för mig kommer ändå kräftor från insjöar. På kvällen hade Eva skaffat tre hinkar sådana djur för en rejäl kräftskiva hemma hos henne. Lite delikata smårätter före, god ost, knäckebröd, gott öl samt Norrlands akvavit är väl det svenskaste - och godaste - man kan bjuda utlänningar på. Det blev lyckat och Norrlands gick åt och stämningen var hög. Några enkla snapsvisor kunde vi också sjunga. ”Nu tar vi den ….” är en bra övning för icke-svenskar. Texten är enkel och melodin välkänd. ”Heilan gåår, sjung happ fatherAllan lei ….” blev också populär.

Innan vi åkte vidare till Skavsta och flyget tog vi en tur till det fina salutorget i Jönköping. Förutom de vanliga produkterna, som man ser på de flesta ställen så dignar torget av blommor och en nyhet för oss – thailändska och andra asiatiska bär- och svampförsäljare. Hela familjer ägnar sig åt att plocka, rensa saluföra färska produkter – minutiös rensade till riktigt bra priser. Det är en klar förbättring från de skurkaktiga företag i Norrland, som utnyttjat asiater under många år. Nu hoppas jag de får direkta inkomster för sitt arbete utan mellanhänder. Hoppas bara de inte missar någon tia i inbetalning eller sociala avgifter för då skickar väl Migrationsverket ut dom ur landet på grund av lönedumpning.

Allt funkade fint med hemresan till vi landade i Beziers, men då fick vi utrymma terminalen på grund av någon klantskalle som glömt sin väska i avgångshallen. Det tog åtskilliga timmar av väntan på säkert avstånd från terminalen, medan polisbilarna och brandbilarna strömmade till – en bombexpert fick tillkalla från Montpellier och det är en bit att åka även med blåljus. Man får vara glad att personalen tar det på allvar och att de är så oerhört samtrimmade, som de verkar vara. Jag undrar bara vad som händer när den glömske ringer i morgon och efterlyser sin glömda väska. Det måste ju kosta några miljoner med ett sådant pådrag. Så är ju väskan pulveriserad också – undrar om han kräver ersättning?

Folkviljan 27 Oct 2016 5:33 AM (8 years ago)

Jag har insett att jag har en annorlunda uppfattning om demokrati än vad många andra har och utifrån min syn så är demokratin i stor fara – kanske till och med förlegad i den betydelse många ger den - om inget omfattande görs för att återupprätta den.

Grundat på möten med människor och det jag läser om debatten i medierna så anser jag att de flesta ser demokrati som en uppsättning spelregler. Om dessa spelregler uppfylls så har vi demokrati oavsett vad som kommer ut av det. Att Hitler kom till makten genom demokratiska val är således demokrati, om ett arabland genom allmänna val inför sharialagar så är det demokrati och om Donald Trump blir president i USA så är det ett utslag av ett fungerande demokratiskt system. Jag har större krav på det jag kallar demokrati. Jag ser spelreglerna bara som ett nödvändigt, men inte tillräckligt, redskap för att uppnå demokrati. Eftersom jag är inbiten pragmatiker så anser jag att man bara kan bedöma godheter/kvalitet utifrån resultatet – inte varken utifrån goda målsättningar eller välutvecklade metoder/regler. Demokrati är för mig ett system där människor har tillgång till de grundläggande fri- och rättigheterna och behandlas lika enligt lagen, samt ett antal andra kvaliteter som hör till ett samhälle som har respekt för alla individer och alla individer har respekt för de gemensamma reglerna. Om de regler och resurser samhället ställer till förfogande inte uppfyller detta så anser jag inte att det är en fungerande demokrati oavsett om man har ”demokratiska” val eller ej.

Samtidigt upprörs jag av de allt oftare förekommande – och underligt nog prisade - debattörerna idag som vill avskaffa såväl det fria ordet som den fria rösträtten för personer som ”tycker fel” vad gäller deras egna hjärtefrågor. Denna typ av fascistiska tankar kan man få läsa från såväl fundamentalistiska feminister, som från miljökämpar och religiösa fanatiker – det förekommer både på höger och på vänsterkanten. De senaste två exemplen var just från en ung feminist respektive från Sverigemokraterna – de hade lite olika åsikter om vad som var ”rätt tänk” dock. Många länder har antagit denna metod för att försäkra sig om att medborgarna ”tänker rätt” – ofta med motiveringen att hålla extrema och samhällsfarliga krafter i schack. En diplomat och kinakännare sa i Sveriges radio härom morgonen att fria val, fri press och ett fritt Internet i Kina troligen skulle resultera i en regim som vi inte ens kan föreställa oss hur hemsk den skulle vara.

För de mest inbitna rationalistiska formalisterna är det enda kravet för att ett samhälle skall få kalla sig demokrati att man har allmänna val – oavsett hur och vad man väljer. Det var nog en gång en ganska bra utgångspunkt, men det är det inte längre. Jag har skrivit om det tidigare, men det tål att upprepas. Förr fanns det ett visst ”stollefilter” vad gäller information, som gjorde att de flesta hade en ganska bra uppfattning om vad de röstade på. Dessutom ljög inte politikerna så till den milda grad förr i tiden. Inte heller tog de så lätt på principerna – åtminstone inte vad vi fick reda på. Man kan kanske sammanfatta det som att politikerna dels var ärligare förr, dels hade en större respekt för sina väljare och dessutom hade den underliga uppfattningen att väljarna kunde tänka själv.

Jag har diskuterat med engelsmän och där är problemet att en majoritet av media som styrs av Rupert Murdoch sprider desinformation av det slag som vi måste söka oss till Avpixlat, Flashback och liknade nätsajter för att finna i Sverige. Om det nu är media eller obskyra desinformationssajter på Internet som sprider lögner så är det ett demokratiskt problem. Valresultatet i UK angående Brexit grundade sig i stor utsträckning på lögner spridda av Murdochmedia. Oerhört många ångrar sig idag när de insett hur det är. Donald Trump’s popularitet grundar sig i stort på desinformation och lögner som sprids via Internet. President Erdogan i Turkiet gör utrensningar med motiveringen att folket kräver det och han måste respektera demokratin. Samtidigt finns det misstankar om att han själv kan ligga bakom den kupp som han stödjer sina åtgärder på. Vi ser i Sverige dagligen hur Sverigedemokraterna sprider lögner och berättar om påhittade incidenter via Internet.

Frågorna är då följande: Är det ett demokratisk val om de som röstar i stor utsträckning grundar sitt val på lögner och desinformation? Är det verkligen folkets genuina vilja som kommer till tals i ett sådant val? Blir verkligen resultatet ett utslag av demokrati där människors och samhällets bästa står i fokus?

Nästa fråga är hur det demokratiska samhället bör bemöta detta. Mitt svar är att man bör bemöta det med motbilder – genom massiv information där varje överdrift, lögn, förtigande och desinformation omedelbart avslöjas. Dessutom med stor öppenhet där alla fakta redovisas även om de är problematiska och pekar på problem eller till och med går emot den idealiserade världsbild som vi önskar vore sann. Detta får människor att tro och inse att samhällets styrande är medvetna om problemen, ser konflikterna och har en strategi för att lösa dem.

Hur bemöter då det svenska samhället detta? Jo - med förtigande, vinkling, friserande av obekväma fakta, utstötning och förnekande av problem som varje människa kan se och uppleva i sin vardag. Det vill säga att samhället använder samma metod som nättrollen och desinformatörerna. Detta resulterar i att människor inser, eller åtminstone uppfattar det som, att alla ljuger eller förtiger så man kan lika väl lita på Avpixlat, Donald Trump, Sverigedemokraterna eller något annat som göder ens egna fördomar, som på regeringen och de stora tidningarna och Sveriges Radio.

Hur kan det då ha blivit så här? Jag tror att det beror på att såväl politiker som media har en väldigt låg tanke om vanliga människors förmåga att tänka själv och ta rationella beslut grundade på fakta. Människor måste undanhållas information och fakta för att sedan vägledas, undervisas och i värsta fall indoktrineras för att tänka rätt. Vi har på senare tid hört detta från Utbildningsradions ledning och den nya trenden hos landets museer är att de skall vara ett led i denna indoktrineringskampanj. Visst det finns många faktaresistenta, rättshaverister och andra som gärna tror på allt som går emot etablissemanget, men ingen skall få mig att tro att det är en särskilt stor grupp om man gör sig besvär att föra en hederlig debatt.

Resultatet blir att folket i demokratiska val röstar fram Sverigedemokraterna och andra obskyra partier, som säger saker som andra förtiger, men som samtidigt föreslår lösningar som är så motbjudande att de inte kan rymmas inom min uppfattning om demokrati. Men – om de bara kommer till makten genom demokratiska val så är allt gott och väl verkar en del tycka. Andra förespråkar inskränkning av rösträtt och yttrandefrihet, som lösning på problemet.

Jag tycker att det demokratiska samhället måste börja respektera människors förmåga till sunt förnuft och logiskt tänkande och ge dem öppen information om hur det förhåller sig – även om det är obehagliga fakta. Om man har goda intentioner måste man ju kunna förklara även det svåra – annars har man problem.

Ett demokratisk val anser jag är när människor utifrån seriöst och korrekt presenterade fakta gör sitt eget val utifrån sin ideologi och utifrån vilket parti man anser kan handskas med den förekommande situationen på bästa sätt. Inte utifrån vilken falang som ljuger bäst. Några kommer givetvis att göra val utifrån extrema odemokratiska värderingar, men så är det ju och att inse det är att ha ett demokratiskt sinnelag. Val grundade på desinformation och lögner speglar inte folkviljan även om medborgarna råkar ha lagt sin röst grundat på denna information. Att kalla detta demokrati är rationalistiskt, bekvämt och verklighetsfrånvänt. Det måste vara samhällets ansvar att bemöta detta nya hot mot demokratin med ärlighet, fullödiga motiveringar och öppenhet med alla faktaunderlag.

Sverigeresan del IV – Göteborg 1 Oct 2016 10:58 AM (8 years ago)

Från Dalarna körde vi genom Värmland via Lidköping till Göteborg. Givetvis var vi tvungna att stanna till vid det intressanta bruket Långban utanför Filipstad, som var John Erikssons födelseplats. För oss svenskar är ju John Erikssons insatser i amerikanska inbördeskriget välkända, liksom att han uppfann den moderna propellern och konstruerade kanonbåten Monitor. Våra amerikanska vänner – trots att de är mycket allmänbildade - kände inte till någondera, men tyckte det var mycket intressant att besöka Monitormuséet och lära sig att en svensk hade gjorde en insats i kriget. Långban är en intressant miljö från Bergslagens storhetstid. Dessutom hade de utmärkt kaffe med dopp och en trevlig antikbod, samt flera museala miljöer att besöka, så det blev en längre paus.

Eftersom det är ganska långt från Dalarna till Göteborg hade vi bestämt att stanna över natten i Lidköping och besöka Läckö slott. Det fanns en tanke i det eftersom vi alla besökt vår närbelägna by Caunes Minervois där Pontus de la Gardie lär ha bott i huset som nu är en restaurang och där vi firade en av vännernas 70-årsdag. Gatan upp till restaurangen är till och med namngiven efter Pontus. Familjen de la Gardie blev ju oerhört framgångsrika och ofantligt rika väl komna till Sverige. Så rika och berömda att de ansåg sig behöva konstruera en påhittad stamtavla som visade att de redan i Frankrike var av adlig släkt. Det tros emellertid vara så att de var en borgarsläkt som härstammade från den lilla byn La Gardie nära Carcassonne – därav namnet i Sverige. Enligt Sveriges adelskalender lär den äldste anfadern vara köpmannen Jacques Scoperier från just Languedoc.

Pontus son Jacob de la Gardie var ägare av Läckö slott - greve och fältherre - och utkämpade flera framgångsrika slag i Ryssland tillsammans med polskfientliga ryssar. Det resulterade i att ryssarna ville ha prins Gustaf Adolf (den VI:e) som tsar över Ryssland, men när han sedan blev kung ansåg man att hans bror Karl Filip var lämplig kandidat till tronen. Änkedrottningen Kristina ville emellertid inte släppa iväg den tonårige sonen på sådana äventyr så ryssarna tröttnade och enades i stället om att välja en tsar ur huset Romanov. Där fick vi också en indirekt länk mellan Lidköping och Filipstad som ju är uppkallat efter Carl Filip.

I Göteborg – vår gamla hemstad innan vi flyttade till Frankrike – finns mycket att visa våra gäster. Dessutom bor en av döttrarna med familj där. Marstrand och vägen dit är en upplevelse för en utlänning, för att inte tala om en resa med Styrsöbåtarna i södra skärgården. Eftersom vi dessutom hade vackert väder så kunde det knappas bli bättre. Båtresan gick till sista bryggan på Vrångö och därifrån vandrade vi till andra sidan ön där man hade en mycket rustik restaurang – eller snarare ett skjul - men med fantastisk hemrökt fisk, vin och öl. Det var nog en av de mer minnesvärda och genuina restaurangmåltiderna under resan. Detta till skillnad mot en betydligt mer pretentiöst presenterad, men knappast bra, måltid på Villa Maritim på Marstrand.

Göteborgs konstmuseum är något alla våra gäster tycker är intressant och Fürstenbergska galleriet med sitt Carl Larssonrum slöt cirkeln till besöket i Sundborn. En fin sak i Göteborg är att en löst biljett till ett museum gäller på samtliga andra under hela året. De andra gick därför också på Stadsmuséet för att se på långbåten, som emellertid var i stort behov av restaurering platt som den var. Själv hann jag fika med en gammal forskarvän – Thomas.

Göteborg bjöd emellertid på några besvikelser – vi hade utlovat ärtor med fläsk på Park Aveny, men de har slutat servera det för gott och Mannerström hade inte börjat för året. Den göteborgska kuriositeten halv special, som består av kokt prinskorv i bröd med äkta mos och räksallad, helst nedskjöljt med Pucko hann vi inte heller med – lika bra var väl det kanske. Man vet inte vilka kulturella prövningar man kan låta sina vänner genomlida.

Som sig bör i Göteborg åt vi jättebaljan med färska räkor och en annan balja med havskräftor hemma hos Per, Johanna, Hjalmar och Nils. Allt inhandlat, som sig bör, på Olskrokstorget. Har man inte smakar svenska räkor har man inte varit på den svenska Västkusten. När jag tänker efter missade vi ju också ett besök i Feskekôrka – trist.



Nästa anhalt på vår resa blir Jönköping med omnejd, som blir den sista innan vi återvänder till Skavsta för hemresa.

Sverigeresan del III - Dalarna 11 Sep 2016 3:03 AM (8 years ago)

För våra kulturintresserade vänner var det lätt att finna mål i Dalarna. Första anhalt var Sundborn och Carl Larssons hem. Det är verkligen en upplevelse och dessutom fick vi en verkligt god lunch som avslutades med jättestora hembakade gräddtårtor med färska bär. Jag åt tre bitar. Våra amerikanska vänner slogs av hur lik Carl Larssons stil var den senare amerikanske konstnären Norman Rockwells.

Med god planering hann vi också med att besöka Falu Koppargruva som jag aldrig hunnit med trots att jag varit i Falun i jobbet otaliga gånger. Vi tyckte alla att det var oerhört intressant. Jag visste inte att det förutom att vara Europas största koppargruva också var den största guldgruvan i Sverige och den näst största silvergruvan, bara överträffad av Sala. Efteråt sa min fru att hon varit skeptisk till besöket, men tyckte att det var en verklig upplevelse. Vi fick bland annat lära oss att gruvarbetarnas hårda och livsfarliga arbete kompenserades med en bra lön, frihet från krigstjänst och ett privilegium för deras änkor. De fick nämligen monopol på att starta ölstuga, vilket gjorde att det fanns 200 sådana etablissemang i Falun.

Vi bodde i det vackra Tällberg, men vårt hotell var väl ingen höjdare precis. Jag har redan utgjutit mitt missnöje på Booking.com så jag avstår från att avslöja namnet här. På kvällen åt vi på Greens hotell där man hade ett jättestort signerat porträtt av president Obama på väggen. Våra amerikanska vänner var rörda och spred det omedelbart till alla vänner i USA. Amerikaner är inte bortskämda med att få sådan uppskattning för sitt land numera så det betyder mycket för dom. Troligen hade Obama bott på Greens under Tällbergsveckan, som jag har för mig att han besökte.

Vi hade också en oerhörd tur för min fru råkade se på TV att man spelade Carmen på Dalhalla just den helg vi var där och vi fick biljetter. Att besöka Dalhalla borde var och en som har möjlighet göra. Det är en amfiteater i ett nedlagt kalkbrott. Akustik och miljö är oförglömlig och man hade verkligen utnyttjat platsen. Sångarna kom i roddbåt in på scenen i vissa skeden och Carmen dödas genom dränkning – originellt. Även jag som inte är operakännare insåg att sångarna var av mycket hög klass och symfoniettan som spelade var fenomenal. Med ett par filtar och rock klarade man kylan bra framåt kvällen och stolarna var bekväma. Skillnaden klimatmässigt mot fjolårets besök i Verona där vi såg Aida i den stora amfiteatern kan inte vara större. Där var det olidligt varmt och stolarna var osittbara – men trots det var det en upplevelse, fast Aida är lite över min horisont. Scenografin förstod jag emellertid att uppskatta.

Dagen efter besökte vi Mora och Zornmuseet. Zorn är ganska välkänd av amerikaner och speciellt i Boston där han vistades en del. Museet är fantastiskt och hans akvareller är bland det bästa man kan se. Där kunde man även se troligen världens första groupie (group selfie), som Zorn har tagit med självutlösare av sig själv tillsammans med modern och hustrun. Även hans för tiden mycket moderna hem är spännande, men vi föredrog nog Carl Larssons ljusa hem framför Zorns ganska tunga stil. Man kan få höra lustiga kommentarer när man deltar i visning i grupp. I den stora festsalen i Zorns hem fanns ett stort antal rökpipor, vilket föranledde en medelålders man att med viss upprördhet fråga: ”Fick man verkligen röka inomhus på den tiden?”.

I Mora var det vissa problem att ta sig fram på grund av cykelvasan och springvasan. Det verkar som om någon form av Vasalopp pågår hela året och det är Moraborna väl unt att tjäna lite pengar tycker jag. Min bror som har åkt cykelvasan berättar att det är halva distansen, men att man springer hela distansen på 94 km. Det måste var världens längsta lopp – dubbel maraton! Givetvis passade jag på att köpa knivblad från Morakniven som det heter nuförtiden - förr fanns Frost också. Vi köpte också med oss Fäbodknäcke som är farligt gott.

Något som slog mig som ser allt genom ett kameraobjektiv även när jag inte har kameran med mig var de fantastiska färgerna i den glesa raka tallskogen i Dalarna. Bruna, gröna, röda och gula nyanser inbäddade i skyar av vitmossa var verkligen vackert. Förgäves spanade vi efter älgar för våra vänners räkning, men det blev bara en ko med kalv på långt håll under hela resan – trist. De hade önskat sig en riktig hornprydd tjur givetvis.


Nästa dag tog vi svängen genom Värmland med övernattning i Lidköping – vid Vänern - med sikte på Göteborg.